blogg byte!
Kl. 19:37
Har valt att gå tillbaka till en gammal sida för denna inte duger.
http://www.nattstad.se/rivnerstaden
Ses där, typ. Puss!
Over and Out
Har valt att gå tillbaka till en gammal sida för denna inte duger.
http://www.nattstad.se/rivnerstaden
Ses där, typ. Puss!
Over and Out
Holland - Brasilien
Kl. 18:35
Oj, oj, oj. Detta fantastiska vindkrafts-land! Där satt jag i vår soffa framför tvn med min gamla urtvättade och alldeles för lilla orangea Holland-tröja efter en halvleks spel med hoppet långt ner i källaren (som vi inte har..). Men! En match varar i 90 minuter och det vet både jag och Hollands pojkar om.
Jag ser ett gäng revanchsugna killar i oranget komma ut. Jag ser en favoritspelare i nummer 7 springa slalom mellan Brasiliens tafatta och stillastående spelare. Och jag ser världens bästa Sneijder klappa handen mot huvudet när han gjort 2-1.
Vilket nedslag för Brasiliens hyllade land och föralldel fotbollslandslag. Vad är grejen med att alltid älska allt Brasilien gör? Syns det inte att åren går och att dom tappar mer och mer i sambafotboll och bolltrolleri? De andra lagen kommer stolta ikapp, och det är mer än rätt att hylla Holland idag!
Ikväll kommer jag somna gott i min alldeles för varma säng med min jättesol(röd)brända kropp. Och imorgon stiger jag tidigt upp för en veckas semester i Danmark med familj och barndomsvänner.
Over and Out
Oj, oj, oj. Detta fantastiska vindkrafts-land! Där satt jag i vår soffa framför tvn med min gamla urtvättade och alldeles för lilla orangea Holland-tröja efter en halvleks spel med hoppet långt ner i källaren (som vi inte har..). Men! En match varar i 90 minuter och det vet både jag och Hollands pojkar om.
Jag ser ett gäng revanchsugna killar i oranget komma ut. Jag ser en favoritspelare i nummer 7 springa slalom mellan Brasiliens tafatta och stillastående spelare. Och jag ser världens bästa Sneijder klappa handen mot huvudet när han gjort 2-1.
Vilket nedslag för Brasiliens hyllade land och föralldel fotbollslandslag. Vad är grejen med att alltid älska allt Brasilien gör? Syns det inte att åren går och att dom tappar mer och mer i sambafotboll och bolltrolleri? De andra lagen kommer stolta ikapp, och det är mer än rätt att hylla Holland idag!
Ikväll kommer jag somna gott i min alldeles för varma säng med min jättesol(röd)brända kropp. Och imorgon stiger jag tidigt upp för en veckas semester i Danmark med familj och barndomsvänner.
Over and Out
Kungligheter på en gata...
Kl. 18:25
Igår kom mamma hem vid tio i tre, hon slog sig ner i soffan där jag satt och kollade på Holland-Kamerun. Hon berättade något roligt som hänt på jobbet och frågade sedan undrande:
- Kollar du inte på bröllopet?
Jag höjde ena ögonbrynet och sa' - Vad tror du?
Då tog hon fjärrkontrollen, ändrade kanal och sa' - Men jag vill se på det. Det är viktigt..
Åter igen höjde jag ögonbrynet och kollade förbrylt och sa' - Du skojar va?!
Min mor log och sa någonting i stil med' - Det ingår i allmänvetandet.
Så där satt jag som ett fån och försökte förstå varför min mor ville tvinga mig att kolla på finklädda kungligheter som gick på en blå, utlagt matta, på en gata i Stockholm mot kyrkan, mitt i en VM-match. Jag satt kvar i cirkus tre minuter innan jag lite argt sa'
- Gud va tråkigt, jag går upp.
Och upp gick jag och fortsatte mitt VM-tittande.
Efter matchen gick jag dock ner glad och med tre poäng för Holland i bagaget, satte mig bredvid min bröllopstittande mor och kom perfekt tills dess den svenska kungafamiljen kom och "kyrk-cermonin" satte igång.
Igår var även jag kulturell.
(missade till och med en av tre vm-matcher!!!)
Over and Out
Igår kom mamma hem vid tio i tre, hon slog sig ner i soffan där jag satt och kollade på Holland-Kamerun. Hon berättade något roligt som hänt på jobbet och frågade sedan undrande:
- Kollar du inte på bröllopet?
Jag höjde ena ögonbrynet och sa' - Vad tror du?
Då tog hon fjärrkontrollen, ändrade kanal och sa' - Men jag vill se på det. Det är viktigt..
Åter igen höjde jag ögonbrynet och kollade förbrylt och sa' - Du skojar va?!
Min mor log och sa någonting i stil med' - Det ingår i allmänvetandet.
Så där satt jag som ett fån och försökte förstå varför min mor ville tvinga mig att kolla på finklädda kungligheter som gick på en blå, utlagt matta, på en gata i Stockholm mot kyrkan, mitt i en VM-match. Jag satt kvar i cirkus tre minuter innan jag lite argt sa'
- Gud va tråkigt, jag går upp.
Och upp gick jag och fortsatte mitt VM-tittande.
Efter matchen gick jag dock ner glad och med tre poäng för Holland i bagaget, satte mig bredvid min bröllopstittande mor och kom perfekt tills dess den svenska kungafamiljen kom och "kyrk-cermonin" satte igång.
Igår var även jag kulturell.
(missade till och med en av tre vm-matcher!!!)
Over and Out
ont, det gör ont.
Kl. 18.42
Jag skiter snart ner mig så ont jag har i mitt knä idag. De senaste tre dagarna har inte varit okej. Men kommer ihåg ifrån senast att jag hade ont några veckor efter operationen också, plus att jag var hos Jennie, min sjukgymnast, förut och hon sa att det var normalt, men ändå.
Från och med idag kommer jag tillbringa 2-3 dagar i veckan hos Jennie, det är i alla fall ett litet posetivt besked att saker och ting börjar falla i sin ordning. Nu börjar utmaningen. Det är nu Jennie ska banka in motivation i mig. Det är svårt att hitta motivation till ingenting. Jag jobbar ju inte för att komma tillbaka till någonting nu och det gör allting dubbelt så svårt och dubbelt så långtråkigt. Rutinsträning: Here I come..
ps. jag har världens bästa bakgrundbild på datorn.
Over and Out
Jag skiter snart ner mig så ont jag har i mitt knä idag. De senaste tre dagarna har inte varit okej. Men kommer ihåg ifrån senast att jag hade ont några veckor efter operationen också, plus att jag var hos Jennie, min sjukgymnast, förut och hon sa att det var normalt, men ändå.
Från och med idag kommer jag tillbringa 2-3 dagar i veckan hos Jennie, det är i alla fall ett litet posetivt besked att saker och ting börjar falla i sin ordning. Nu börjar utmaningen. Det är nu Jennie ska banka in motivation i mig. Det är svårt att hitta motivation till ingenting. Jag jobbar ju inte för att komma tillbaka till någonting nu och det gör allting dubbelt så svårt och dubbelt så långtråkigt. Rutinsträning: Here I come..
ps. jag har världens bästa bakgrundbild på datorn.
Over and Out
igår.
Kl. 17:05
Over and Out
Igår var en asbra dag. Och hör och häpna (!) : fullspäckad. För första gången på tre veckor fick jag ställa klockan. Och för första gången på tre veckor hade jag en plan för dagen.
Först körde jag till skolan med kakor. Mina klasskamrater blev glada och jag var med och lyssnade på tvåornas redovisningar om deras examensarbeten (som förövrigt ska stå på statsmuseet hela sommar!). På väg hem gjorde jag ett jättesnabbt stopp vid k-center, men hittade inte det jag letade efter.
Kom hem, gjorde mina övningar och satt i solen med mamma en stund. På kvällen åkte jag och Linnéa till Liseberg för att lyssna och kolla på en glädjespridande Salem Al Fakir. Det var mys.
Riktigt skönt att ha gjort någonting och inte bara suttit. Men ja, förövrigt så är min största vilja just nu att åka till Sölvesborg och Sweden Rock nästa vecka, fatta va grymma band det är i år! Men det vet jag och alla andra att det inte kommer hända och det är lite sorgligt för jag är alldeles försent ute + jag har ingen att åka med + mitt knä kommer inte hålla för en festival + jag är fattig. Nästa år kanske?
Over and Out
två veckor efter operation.
Kl. 13:57
I morgon var det två veckor sedan jag opererades. I morgon skall jag ta bort mina KSK-blåa stygn. Det tycker jag är läskigt. Det där med stygnen. Mamma skall göra det. Världens bästa mamma, som ställt upp som ett djur dessa dagarna. Är obeskrivligt tacksam!
Så vad har hänt de här två veckorna egentligen?
Tja.. Idag är första gången jag är helt tablett- och sprutfri. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Men jag har fortfarande svårt för att stå upprakt en längre tid, då känns det som om jag skall svimma vilken sekund som helst. Jag gör flitigt (ehem..) mina övningar tre gånger om dagen och rörligheten blir större och större, fastän stelheten fortfarande har ett stort övertag.
I övrigt mår jag ganska bra, blir fortfarande trött av minsta lilla ansträngning men tar mindre och mindre sovpauser. Så om man bortser från att det låter som om jag är typ hundra år och att jag har en vit, ful obekväm stödstrumpa så mår jag relativt bra.
På tisdagmorgon skall jag tillbaka till sjukhuset och till Jennie, min sjukgymnast. För lite uppdatering och nya övningar, antar jag.
Mitt liv är ganska genomröttet och skittråkigt just nu.
Over and Out
I morgon var det två veckor sedan jag opererades. I morgon skall jag ta bort mina KSK-blåa stygn. Det tycker jag är läskigt. Det där med stygnen. Mamma skall göra det. Världens bästa mamma, som ställt upp som ett djur dessa dagarna. Är obeskrivligt tacksam!
Så vad har hänt de här två veckorna egentligen?
Tja.. Idag är första gången jag är helt tablett- och sprutfri. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Men jag har fortfarande svårt för att stå upprakt en längre tid, då känns det som om jag skall svimma vilken sekund som helst. Jag gör flitigt (ehem..) mina övningar tre gånger om dagen och rörligheten blir större och större, fastän stelheten fortfarande har ett stort övertag.
I övrigt mår jag ganska bra, blir fortfarande trött av minsta lilla ansträngning men tar mindre och mindre sovpauser. Så om man bortser från att det låter som om jag är typ hundra år och att jag har en vit, ful obekväm stödstrumpa så mår jag relativt bra.
På tisdagmorgon skall jag tillbaka till sjukhuset och till Jennie, min sjukgymnast. För lite uppdatering och nya övningar, antar jag.
Mitt liv är ganska genomröttet och skittråkigt just nu.
Over and Out
dagar efter operation.
Kl. 21:31
Måndag:
Operation. Allt gick som smort. Emla-krämen hjälpte mitt nervösa huvud mot nålen i armen och de 5 tabletterna som jag fick svälja med typ en matsked vatten, till frukost, satte huvudet i någorlunda gungning. Fick välja om jag ville ha en donator-sena eller min egna i mitt friska ben, enkelt val. Donator<3
Jag drog ett konstigt skämt ur mitt nerknarkade huvud till narkosläkarna och jag somnade med de sista orden: "Heja ÖIS". Jag vaknade upp ur en rödblå-dröm. Frös som om jag varit ute i minus 30 grader i ett dygn - fick 4 täcken på mig och en fönsterplats i solen. Kom hem vid 17-tiden. Drog i mig lite medicin.
Tisdag:
Dåligt med sömn på natten, destu bättre i soffarn framför tvn på dagen. Åkte tillbaka till sjukhuset. Träffade sjukgymnasten. Fick stödstrumpa - (sjukt snygg!), och ett träningsprogram att göra 3-4ggr per dag. Har sett deverse asdåliga filmer, men även några bra. Sovit mycket. Ätit ett glas yoghurt, men annars bara vatten.
Onsdag:
Spydde 7 gånger mellan kl.02-06 - äckligast i slutet. Sov ingenting, mådde dåligt. Framåt eftermiddagen fick jag i mig ett litet glas vaniljyoghurt och lite ungspankaka. Fortfarande bara vatten, + nyponsoppa.
Torsdag - idag:
Sover fortfarande dåligt. Har för första gången varit lite rastlös. Åt 2 mackor med smör till frukost. Lite soppa till lunch. Varit ute för första gången, en timme, för att kolla när lillasyster spelade match - helt slut när jag kom hem, somnade.
Annars lever jag ett helt okej handikappat liv. Jag har börjat göra mina övningar, även om dom är svintråkiga. Jag kan känna av hungern ibland. Alla tabletter som drogade ner mig till koma-tillstånd förra gången, ligger på en bra nivå nu. Tabletterna håller fortfarande smärtan intakt och jag känner att jag lever.
Over and Out
Måndag:
Operation. Allt gick som smort. Emla-krämen hjälpte mitt nervösa huvud mot nålen i armen och de 5 tabletterna som jag fick svälja med typ en matsked vatten, till frukost, satte huvudet i någorlunda gungning. Fick välja om jag ville ha en donator-sena eller min egna i mitt friska ben, enkelt val. Donator<3
Jag drog ett konstigt skämt ur mitt nerknarkade huvud till narkosläkarna och jag somnade med de sista orden: "Heja ÖIS". Jag vaknade upp ur en rödblå-dröm. Frös som om jag varit ute i minus 30 grader i ett dygn - fick 4 täcken på mig och en fönsterplats i solen. Kom hem vid 17-tiden. Drog i mig lite medicin.
Tisdag:
Dåligt med sömn på natten, destu bättre i soffarn framför tvn på dagen. Åkte tillbaka till sjukhuset. Träffade sjukgymnasten. Fick stödstrumpa - (sjukt snygg!), och ett träningsprogram att göra 3-4ggr per dag. Har sett deverse asdåliga filmer, men även några bra. Sovit mycket. Ätit ett glas yoghurt, men annars bara vatten.
Onsdag:
Spydde 7 gånger mellan kl.02-06 - äckligast i slutet. Sov ingenting, mådde dåligt. Framåt eftermiddagen fick jag i mig ett litet glas vaniljyoghurt och lite ungspankaka. Fortfarande bara vatten, + nyponsoppa.
Torsdag - idag:
Sover fortfarande dåligt. Har för första gången varit lite rastlös. Åt 2 mackor med smör till frukost. Lite soppa till lunch. Varit ute för första gången, en timme, för att kolla när lillasyster spelade match - helt slut när jag kom hem, somnade.
Annars lever jag ett helt okej handikappat liv. Jag har börjat göra mina övningar, även om dom är svintråkiga. Jag kan känna av hungern ibland. Alla tabletter som drogade ner mig till koma-tillstånd förra gången, ligger på en bra nivå nu. Tabletterna håller fortfarande smärtan intakt och jag känner att jag lever.
Over and Out
ännu obesegrade.
Kl. 14:54
Jag håller på lirarnas lag. Jag håller på lirarnas lag.
Jag håller på rödblått, rödblått - världens bästa lag.
Har alltid gjort. Kommer alltid att göra. Ingenting kan förändra mitt klubbmärke till hjärta. Ingenting kan förändra kärleken till Örgryte Idrottsällskap. Absolut ingenting.
Jag ska inte fördjupa mig i vad kärleken till ett lag betyder, för då kan jag aldrig sluta skriva. Utan säger istället, vänligt men bestämt: Ni vet inte hur starkt mitt hjärta slår.
I medgång och i motgång.
Over and Out
Jag håller på lirarnas lag. Jag håller på lirarnas lag.
Jag håller på rödblått, rödblått - världens bästa lag.
Har alltid gjort. Kommer alltid att göra. Ingenting kan förändra mitt klubbmärke till hjärta. Ingenting kan förändra kärleken till Örgryte Idrottsällskap. Absolut ingenting.
Jag ska inte fördjupa mig i vad kärleken till ett lag betyder, för då kan jag aldrig sluta skriva. Utan säger istället, vänligt men bestämt: Ni vet inte hur starkt mitt hjärta slår.
I medgång och i motgång.
Over and Out
Körkort - check!
Kl. 17:09
Riskettan - check
Halkan - check
Teorin - check
Uppkörning - check
K Ö R K O R T - mega-CHECK
Är stolt över hur bra jag spelat teater de senaste veckorna. Ingen, visste att jag körde upp igår. Och det var bara några enstaka som visste att jag ens var nära till att skaffa körkort. Men easy peasy - allt fixade sig på första försöket och jag är förbannat glad och fruktansvärt stolt!
Enormt skönt att ha "rott i de hamn" innan jag opereras. Så nu blir det till att åka av i några dar. Fyfan vad jag är bra!
Over and Out
Riskettan - check
Halkan - check
Teorin - check
Uppkörning - check
K Ö R K O R T - mega-CHECK
Är stolt över hur bra jag spelat teater de senaste veckorna. Ingen, visste att jag körde upp igår. Och det var bara några enstaka som visste att jag ens var nära till att skaffa körkort. Men easy peasy - allt fixade sig på första försöket och jag är förbannat glad och fruktansvärt stolt!
Enormt skönt att ha "rott i de hamn" innan jag opereras. Så nu blir det till att åka av i några dar. Fyfan vad jag är bra!
Over and Out
dag för dag.
Kl. 17:59
I torsdags spelade mina tjejer sin första 7manna match och OJ vad stolt jag är. Jag ser en ljus framtid i dessa flickors fotbollsliv! En 4-2 vinst och en 3-2 förlust, men vilken kämparanda sen. Riktigt kul att se både förändringar och förbättringar. På torsdag kör vi igen, på grus.. Heja KSK!
Fest hos Natalie som fyllde 20 i lördags. Graaattis! Det var kul och många återseenden. Dagen efter tydde på en del onyktra scener dagen före, men det där vet jag ingenting om, så det har nog inte hänt. Utgång fick jag hoppa pga. ett glömt leg hemma = riktigt dåligt. Men fick en mysig stund med min fru på tåget hem istället, vilket kanske var än mer värt?
Efter en oavgjord och en vinst kommer... en oavgjord mot Ljungkile. Piss och pina och riktigt, riktigt dåligt. Det var en skamlig match på Gamla Ullevis risiga lermatta. Jag såg inte mycket vilja på den matchen, tyvärr. Skärpning nu ÖIS. Ryck upp er! Förväntar mig en stor förändring tills på torsdag!
ps. ni är finast även om ni är dåliga.
Over and Out
I torsdags spelade mina tjejer sin första 7manna match och OJ vad stolt jag är. Jag ser en ljus framtid i dessa flickors fotbollsliv! En 4-2 vinst och en 3-2 förlust, men vilken kämparanda sen. Riktigt kul att se både förändringar och förbättringar. På torsdag kör vi igen, på grus.. Heja KSK!
Fest hos Natalie som fyllde 20 i lördags. Graaattis! Det var kul och många återseenden. Dagen efter tydde på en del onyktra scener dagen före, men det där vet jag ingenting om, så det har nog inte hänt. Utgång fick jag hoppa pga. ett glömt leg hemma = riktigt dåligt. Men fick en mysig stund med min fru på tåget hem istället, vilket kanske var än mer värt?
Efter en oavgjord och en vinst kommer... en oavgjord mot Ljungkile. Piss och pina och riktigt, riktigt dåligt. Det var en skamlig match på Gamla Ullevis risiga lermatta. Jag såg inte mycket vilja på den matchen, tyvärr. Skärpning nu ÖIS. Ryck upp er! Förväntar mig en stor förändring tills på torsdag!
ps. ni är finast även om ni är dåliga.
Over and Out
fjärilar i magen
Kl. 19:48
Det nalkades öis-premiär i måndags. Jag gick omkring och var nervös hela dagen. Eller inte nervös, mer spänd och förväntansfull. För inte nog med att det var premiär, jag skulle hålla ordning på 21 busiga små tjejer. Jag skulle få deras tjatiga munnar att vara tysta när de skulle lyssna. Men jag skulle också få se dom dra på sig världens vackraste ställ (tja.. i alla fall hälften av dom..) och jag skulle få se deras stora, stolta ögon när dom vandrade in till Björn Afzelius; sång för friheten, hand i hand med Sveriges finaste killar.
Det är bland det finaste jag sett. Jag var rörd och stolt så att jag rös i hela kroppen. Det är detta som får min vardag att ljusna. KSK's flickor födda 00 och 01, Örgryte Idrottsällskap och inte minst fotboll i all dess enkelhet.
Solen sken och mina tjejer var en flock uppspelta fotbollstokar när vi efter den fem minuter långa händelsen var inne i omklädningsrummet igen. En enorm upplevelse att se tjejerna så glada. Jag blir varm i kroppen när jag tänker på det!
Men matchen ja.. det gick väl inte riktigt som jag tänkt mig. Premiärnerver till tusen i rödblått. Usel plan. Dåliga domare och ett kasst motståndarlag. Skitdålig fotbollsmatch, men det gjorde ingenting. Klart att besvikelsen var stor, men lyckan över en bra dag, var större.
Tusen tack, tjejer - för att ni lyser stakare än något annat!
Det nalkades öis-premiär i måndags. Jag gick omkring och var nervös hela dagen. Eller inte nervös, mer spänd och förväntansfull. För inte nog med att det var premiär, jag skulle hålla ordning på 21 busiga små tjejer. Jag skulle få deras tjatiga munnar att vara tysta när de skulle lyssna. Men jag skulle också få se dom dra på sig världens vackraste ställ (tja.. i alla fall hälften av dom..) och jag skulle få se deras stora, stolta ögon när dom vandrade in till Björn Afzelius; sång för friheten, hand i hand med Sveriges finaste killar.
Det är bland det finaste jag sett. Jag var rörd och stolt så att jag rös i hela kroppen. Det är detta som får min vardag att ljusna. KSK's flickor födda 00 och 01, Örgryte Idrottsällskap och inte minst fotboll i all dess enkelhet.
Solen sken och mina tjejer var en flock uppspelta fotbollstokar när vi efter den fem minuter långa händelsen var inne i omklädningsrummet igen. En enorm upplevelse att se tjejerna så glada. Jag blir varm i kroppen när jag tänker på det!
Men matchen ja.. det gick väl inte riktigt som jag tänkt mig. Premiärnerver till tusen i rödblått. Usel plan. Dåliga domare och ett kasst motståndarlag. Skitdålig fotbollsmatch, men det gjorde ingenting. Klart att besvikelsen var stor, men lyckan över en bra dag, var större.
Tusen tack, tjejer - för att ni lyser stakare än något annat!
Björn Anklev.
Kl. 19:12
Den där kärleken till Björn, var började den egentligen?
Han kom. Han sågs. Han segrade. Och dessutom står han kvar starkare än någonsin och lyser upp hopp i Örgrytes idrottsällskap när klubben/laget eller såväl också mina förhoppningar börjar tryta. Jag påstår att Björn är en lika starkt lysande stjärna i ÖIS som Marcus Allbäck alltid varit för oss.
Jag antyder däremot inte att Marcus är sämre, inte på något sätt. Marcus är en ÖISsymbol ända in i själ och hjärta. Säger man ÖIS tänker man på Marcus Allbäck. Det är stort. Han är stor.
Men däremot tror jag att ÖIS fallit snabbare om Björn försvunnit. Han är en krigare, i alla lägen. Han ger allting för laget. Det skulle inte spela någon roll om ÖIS legat under med 6-0 och de återstått 5 minuter, för Björn hade fortfarande gjort allt för att det inte skulle bli ett sjunde. För mig är han allt vad en fotbollsspelare ska vara. Han har bidragit med teknik, passningsspel och inte minst vinnarinstinkt. Men även hjärta, glädje och passion.
Så ja, vart började kärleken egentligen?
Tja.. Björn skrev på för ÖIS efter säsongen 2007, i november någongång. En lyckad födelsedagspresent, ja! När han först kom till oss hade jag ingenaning om vem han var och i samma veva kom Prytzan hem så jag la ingen större vikt i att ta reda på det heller. Men jag minns att det var en intervju med honom rätt nära inpå att han kommit. Det sas mycket i media att ÖIS var i kris osv. Och Björn svarade nått i stil med: "jag har lärt mig att man inte ska läsa för mycket av det som står i media. Men om det är så ska jag försöka vara med och vända på det..."
Säsongen, guldåret (om man får säga så?) 2008 satte igång och Björn gjorde sin första seriematch med nummer 7 på ryggen i en vacker rödblå tröja. Mot LB07. Han bidrog med fart och fläkt och var en av de bästa i ÖIS trots det uddlösa resultatet.
Björn hoppade fram- o, tillbaka mellan högerytter och forward, men när han började producera mål fick han en allt mer viktig roll i ÖIS. 2008 skulle jag helt klart stått på tåna och sträckt näven i luften och ärligt men bestämt säga att Björn Anklev var Superettans bästa spelare. Jag förälskade mig i hans sätt att vara både på och utanför plan i maj när ÖIS spelade ut Falkenberg på Valhalla. Björn var överallt den matchen. Han sprang, sköt, passade, dribblade, pratade, skrattade, surade och nickade! Och när man kom till ÖISgården så var det han som mötte ens blick och sa hej först.
Och ännu bättre skulle det bli. Bortamatch mot Enköping, jag var inte på plats men såg matchen i efterhand och har läst rapporterna. Björn Anklev stod för 3 av 5 mål. Det där var bara början på något stort.
Så från början var det hans fotbollsstil som jag föll för, sedan kan jag inte rå för att han ser förbaskat bra ut och dessutom, som jag fått veta nu på senare tid, även lyssnar på sjukt bra musik. Och glöm aldrig vilket nummer han har!
Så, ja.. på den vägen är det och så har det fortsatt. Min åsikt är att Björn, utan tvekan, är en av ÖIS viktigaste spelare. Vart han än är på planen. Forward, mittfält, eller som nu, omskolad till högerback. Han behövs och jag hoppas jag får se honom göra många fler matcher för världens vackraste klubb.
Den där kärleken till Björn, var började den egentligen?
Han kom. Han sågs. Och inte minst: han segrade. Och dessutom står han kvar starkare än någonsin och lyser upp hopp i Örgrytes idrottsällskap när klubben/laget eller såväl också mina förhoppningar börjar tryta. Jag påstår att Björn är en lika starkt lysande stjärna i ÖIS som Marcus Allbäck alltid varit för oss.
Jag antyder däremot inte att Marcus är sämre, inte på något sätt. Marcus är en ÖISsymbol ända in i själ och hjärta. Säger man ÖIS tänker man på Marcus Allbäck. Det är stort. Han är stor. En hjälte och en av min första fotbollsidol, någonsin.
Men däremot tror jag att ÖIS fallit snabbare om Björn försvunnit. Han är en krigare, i alla lägen. Han ger allting för laget. Det skulle inte spela någon roll om ÖIS legat under med 6-0 och de återstått 5 minuter, för Björn hade fortfarande gjort allt för att det inte skulle bli ett sjunde. För mig är han allt vad en fotbollsspelare ska vara. Han har bidragit med teknik, passningsspel och inte minst vinnarinstinkt. Men även hjärta, glädje och passion.
Så ja, vart började kärleken egentligen?
Tja.. Björn skrev på för ÖIS efter säsongen 2007, i november någongång. En lyckad födelsedagspresent, ja! När han först kom till oss hade jag ingenaning om vem han var och i samma veva kom Prytzan hem så jag la ingen större vikt i att ta reda på det heller. Men jag minns att det var en intervju med honom rätt nära inpå att han kommit. Det sas mycket i media att ÖIS var i kris osv. Och Björn svarade nått i stil med: "jag har lärt mig att man inte ska läsa för mycket av det som står i media. Men om det är så ska jag försöka vara med och vända på det..."
Säsongen, guldåret (om man får säga så?) 2008 satte igång och Björn gjorde sin första seriematch med nummer 7 på ryggen i en vacker rödblå tröja. Mot LB07. Han bidrog med fart och fläkt och var en av de bästa i ÖIS trots det uddlösa resultatet.
Björn hoppade fram- o, tillbaka mellan högerytter och forward, men när han började producera mål fick han en allt mer viktig roll i ÖIS. 2008 skulle jag helt klart stått på tåna och sträckt näven i luften och ärligt men bestämt säga att Björn Anklev var Superettans bästa spelare. Jag förälskade mig i hans sätt att vara både på och utanför plan i maj när ÖIS spelade ut Falkenberg på Valhalla. Björn var överallt den matchen. Han sprang, sköt, passade, dribblade, pratade, skrattade, surade och nickade! Och när man kom till ÖISgården så var det han som mötte upp ens blick och sa hej först.
Och ännu bättre skulle det bli. Bortamatch mot Enköping, jag var inte på plats men såg matchen i efterhand och har läst rapporterna. Björn Anklev stod för 3 av 5 mål. Det där var bara början på något stort.
Så från början var det hans fotbollsstil som jag föll för, sedan kan jag inte rå för att han ser förbaskat bra ut och dessutom, som jag fått veta nu på senare tid, även lyssnar på sjukt bra musik. Och glöm aldrig vilket nummer han har på ryggen!
Så, ja.. på den vägen är det och så har det fortsatt. Min åsikt är att Björn, utan tvekan, är en av ÖIS viktigaste spelare. Vart han än är på planen. Forward, mittfält, eller som nu, omskolad till högerback. Han behövs och jag hoppas jag får se honom göra många fler matcher för världens vackraste klubb.
Påskafton
Kl. 10:58
Påskafton. Jag smakade på två sillbitar förut till frukost. Jag försöker verkligen gilla det, men jag gör det inte. Har ätit de typ 8 gånger och tänker att det är väl något man vänjer sig vid. Men icke! Jag tycker inte om det.
För övrigt så är jag förbannat duktig nu för tiden. Jag pluggar körkort-teori minst en timma varje dag och lägger ner hela min själ på att verkligen lära mig vilken last mitt släp till min personbil får ha och hur fort en tung lastbil får köra på landsväg. Jag förstår fortfarande inte varför jag ska kunna det, men jag försöker trycka in det i alla fall. Nästa vecka ska jag ha gjort alla repetitioner som krävs av min körskola för att jag ska få boka uppkörningstid. Så japp, nästa vecka ska skiten bokas och jag ska klara det!
Sedan ska jag sno bilen av pappa så får han cykla till jobbet varje dag så jag får köra.
Det är så jävla värt!
En annan asvärd sak är att även om det är påsk så är det fortfarande en massa fotboll på lördagar. Och vad väntar inte klockan 13:45? Jo, seriens bästa och viktigaste match i Premier League: Man United - Chelsea.
Jag håller på mitt skadebedrabbade röd/svarta lag. Go the red devils!
Och faktum är att idag börjar damallsvenskan. Heja Koppabergs!
På 4an, klockan 16 visas Linköping - Koppabergs/Göteborg. Den ska ses.
Så en vanlig lördag, somvanligt. Med en glimt av utgång ikväll, förmodligen. Henkan här kommer vi! Men dess förinnan ska jag klara av nåra timmars teori till en bankande stereo av Social Distortion bredvid. Nu kör vi!
Over and Out
Påskafton. Jag smakade på två sillbitar förut till frukost. Jag försöker verkligen gilla det, men jag gör det inte. Har ätit de typ 8 gånger och tänker att det är väl något man vänjer sig vid. Men icke! Jag tycker inte om det.
För övrigt så är jag förbannat duktig nu för tiden. Jag pluggar körkort-teori minst en timma varje dag och lägger ner hela min själ på att verkligen lära mig vilken last mitt släp till min personbil får ha och hur fort en tung lastbil får köra på landsväg. Jag förstår fortfarande inte varför jag ska kunna det, men jag försöker trycka in det i alla fall. Nästa vecka ska jag ha gjort alla repetitioner som krävs av min körskola för att jag ska få boka uppkörningstid. Så japp, nästa vecka ska skiten bokas och jag ska klara det!
Sedan ska jag sno bilen av pappa så får han cykla till jobbet varje dag så jag får köra.
Det är så jävla värt!
En annan asvärd sak är att även om det är påsk så är det fortfarande en massa fotboll på lördagar. Och vad väntar inte klockan 13:45? Jo, seriens bästa och viktigaste match i Premier League: Man United - Chelsea.
Jag håller på mitt skadebedrabbade röd/svarta lag. Go the red devils!
Och faktum är att idag börjar damallsvenskan. Heja Koppabergs!
På 4an, klockan 16 visas Linköping - Koppabergs/Göteborg. Den ska ses.
Så en vanlig lördag, somvanligt. Med en glimt av utgång ikväll, förmodligen. Henkan här kommer vi! Men dess förinnan ska jag klara av nåra timmars teori till en bankande stereo av Social Distortion bredvid. Nu kör vi!
Over and Out
I was aiming for the sky
Kl. 16:40
Året var 2007. Jag minns att vi spelade vår första seriematch mot Bergum på Frejavallen för att KIP inte var spelduglig, naturgräs, som det då var. Det var en konstig match där det tillslut blev 2-2. Jag hade två stolpträffar och ett bortblåst nickmål där inte ens domarn visste varför han blåste?
Jag minns väl premiärnerverna och hur skönt det var att ha avklarat första matchen. Laget samlades efteråt och gick igenom allt som hänt och vi lovade varandra att köra över varenda lag därefter. Spela för varandra i glädje och i sorg. Veckan därpå for vi ut till Nol med förhoppningar om att spela roligt och bra. Det slutade med att vi gjorde vår sämsta match för säsongen.
Men nu fick vi äntligen vandra in på vår riktiga hemmaplan. Och mer förbannade än någonsin snörade vi på oss dojorna och lovade att springa tills vi spydde, att vi aldrig skulle ge oss. Och tack för det löfet! 5-1 och lysande spel.
2 mål, 1 assist och matchens lirare signad: Nummer 7 - Jojo.
Men världens självförtroende fortsatte vi vår resa. Vi gick in i sommaruppehållet utan någon förslust på 10 matcher.
Någonting som betydde väldigt mycket under uppehållet var att även om vi inte hade varken träning eller match, så hade vi nåra samlingar med bara tjejerna där vi tjötade, åt mat och bara hade det mysigt utan någon fotboll. Lagkärlek? Ja!
I augusti var vi igång igen. Vi var så överlägsna så vi flög på moln. Ingenting kunde rubba vårat självförtroende. Vi trodde på varandra och på oss själva. Tillslut trodde vi att vi redan var klara för div.3 med drygt sju matcher kvar började någon konstig känsla av nervositet krypa in.
Vi började släppa förbi oss motståndarna, hade ingen adress på passningarna och när vi bara producerade oavgjorda matcher började lagom bakom sakta krypa närmare. Vi började tvivla, och mina axlar blev tyngre och tyngre av all press.
Jag har annars gillat att stå i centrum. Att leda mitt lag. Att våga ta tag i det när ingen annan gör det. Jag trivdes med att "publiken" (ja, dom som faktiskt alltid var där) skrek: Ta tag i det nu, Jojo. Men när allting började gå ner i en dvala och jag började tvivla på mig själv var det svårt att som 18åring hålla ihop ett överspänt damlag. Jag ville så mycket. Jag ville bevisa för alla att jag var så bra som jag var. Jag visste vad jag kunde. Laget visste vad jag kunde. Men visste resten?
Men vi höll ihop det. Vi träffades igen, bara laget och snackade om vad vi skulle göra. Vi peppade upp varandra och vi avslutade serien utomordentligt. Sista matchen, derbymatch mot Lindome på en tungsprungen grusplan i fullständigt ösregn. Vi var redan klara för trean och vi var fortfarande obesegrade, så vi intalade oss själva att i helvete heller att Lindome ska få vinna. Vi ska bli seriesegrare utan en enda förlust. Och javisst. Lindome ledde länge efter ett skitmål, men när det återstod drygt 5 minuter fick jag en fantastisk pass, och själv mot 3 gifare krigade jag in vår reducering.
Jag lade mig ner i det äckliga gruset, mitt i en av alla miljoner vattenpölar, stängde ögonen och bara skrek. Strax därefter fick jag ett helblått stim över mig. Där låg vi, som ett gäng 7åringar och skrek av glädje i spöregn.
Det var ett fantastiskt ögonblick!
20 matcher. 13 vinster. 7 oavgjorda. 0 förluster. 60-15 i gjorda samt insläpta mål. 46 poäng.
Vi höll! Hela serien höll vi. Jag är enormt stolt över att ha fått leda Kållereds damlag upp till division 3. Jag är enormt stolt över att inte ha gett upp när allt gick som tyngst. Jag är enormt stolt över att ha blivit årets spelare. Och jag är enormt stolt över att ha fått spela med världens finaste brudar under en sådan lång tid.
Jag är tacksam och fruktansvärt jävla stolt!
Året var 2007. Jag minns att vi spelade vår första seriematch mot Bergum på Frejavallen för att KIP inte var spelduglig, naturgräs, som det då var. Det var en konstig match där det tillslut blev 2-2. Jag hade två stolpträffar och ett bortblåst nickmål där inte ens domarn visste varför han blåste?
Jag minns väl premiärnerverna och hur skönt det var att ha avklarat första matchen. Laget samlades efteråt och gick igenom allt som hänt och vi lovade varandra att köra över varenda lag därefter. Spela för varandra i glädje och i sorg. Veckan därpå for vi ut till Nol med förhoppningar om att spela roligt och bra. Det slutade med att vi gjorde vår sämsta match för säsongen.
Men nu fick vi äntligen vandra in på vår riktiga hemmaplan. Och mer förbannade än någonsin snörade vi på oss dojorna och lovade att springa tills vi spydde, att vi aldrig skulle ge oss. Och tack för det löfet! 5-1 och lysande spel.
2 mål, 1 assist och matchens lirare signad: Nummer 7 - Jojo.
Men världens självförtroende fortsatte vi vår resa. Vi gick in i sommaruppehållet utan någon förslust på 10 matcher.
Någonting som betydde väldigt mycket under uppehållet var att även om vi inte hade varken träning eller match, så hade vi nåra samlingar med bara tjejerna där vi tjötade, åt mat och bara hade det mysigt utan någon fotboll. Lagkärlek? Ja!
I augusti var vi igång igen. Vi var så överlägsna så vi flög på moln. Ingenting kunde rubba vårat självförtroende. Vi trodde på varandra och på oss själva. Tillslut trodde vi att vi redan var klara för div.3 med drygt sju matcher kvar började någon konstig känsla av nervositet krypa in.
Vi började släppa förbi oss motståndarna, hade ingen adress på passningarna och när vi bara producerade oavgjorda matcher började lagom bakom sakta krypa närmare. Vi började tvivla, och mina axlar blev tyngre och tyngre av all press.
Jag har annars gillat att stå i centrum. Att leda mitt lag. Att våga ta tag i det när ingen annan gör det. Jag trivdes med att "publiken" (ja, dom som faktiskt alltid var där) skrek: Ta tag i det nu, Jojo. Men när allting började gå ner i en dvala och jag började tvivla på mig själv var det svårt att som 18åring hålla ihop ett överspänt damlag. Jag ville så mycket. Jag ville bevisa för alla att jag var så bra som jag var. Jag visste vad jag kunde. Laget visste vad jag kunde. Men visste resten?
Men vi höll ihop det. Vi träffades igen, bara laget och snackade om vad vi skulle göra. Vi peppade upp varandra och vi avslutade serien utomordentligt. Sista matchen, derbymatch mot Lindome på en tungsprungen grusplan i fullständigt ösregn. Vi var redan klara för trean och vi var fortfarande obesegrade, så vi intalade oss själva att i helvete heller att Lindome ska få vinna. Vi ska bli seriesegrare utan en enda förlust. Och javisst. Lindome ledde länge efter ett skitmål, men när det återstod drygt 5 minuter fick jag en fantastisk pass, och själv mot 3 gifare krigade jag in vår reducering.
Jag lade mig ner i det äckliga gruset, mitt i en av alla miljoner vattenpölar, stängde ögonen och bara skrek. Strax därefter fick jag ett helblått stim över mig. Där låg vi, som ett gäng 7åringar och skrek av glädje i spöregn.
Det var ett fantastiskt ögonblick!
20 matcher. 13 vinster. 7 oavgjorda. 0 förluster. 60-15 i gjorda samt insläpta mål. 46 poäng.
Vi höll! Hela serien höll vi. Jag är enormt stolt över att ha fått leda Kållereds damlag upp till division 3. Jag är enormt stolt över att inte ha gett upp när allt gick som tyngst. Jag är enormt stolt över att ha blivit årets spelare. Och jag är enormt stolt över att ha fått spela med världens finaste brudar under en sådan lång tid.
Jag är tacksam och fruktansvärt jävla stolt!
Frusen!
Kl. 15:14
Två timmars pass med småtjejerna i spöregn på KIP mellan 11-13 idag, och jag har fortfarande inte tinat. Gud vad det är sjukt mycket roligare att spela själv i sådant här väder, än att vara ledare.
Jag saknar fotbollen. Jag saknar laget. Jag saknar gemenskapen. Jag saknar allt som har med Kållereds fantastiska damlag att göra. Allt. Den kniven som sattes i mitt bröst när laget las ner för nåra månader sedan håller fortfarande på att sakta men säkert att dras ut.
Det gör förbannat ont!
Jag saknar (och kommer nog alltid att göra det) mitt lag.
Två timmars pass med småtjejerna i spöregn på KIP mellan 11-13 idag, och jag har fortfarande inte tinat. Gud vad det är sjukt mycket roligare att spela själv i sådant här väder, än att vara ledare.
Jag saknar fotbollen. Jag saknar laget. Jag saknar gemenskapen. Jag saknar allt som har med Kållereds fantastiska damlag att göra. Allt. Den kniven som sattes i mitt bröst när laget las ner för nåra månader sedan håller fortfarande på att sakta men säkert att dras ut.
Det gör förbannat ont!
Jag saknar (och kommer nog alltid att göra det) mitt lag.
han den där, kent.
Kl. 13:19
Ah okej. Jag och Emma tog oss in till Lisebergshallen för att checka våra gamla bekantingar kent. Sittplats var ett faktum...trodde vi. När allting var nersläkt och "förbandet" börjat spela kom det två brudar och knackade oss på axeln och frågade om vi ville ha ståplats.
Jag förstår fortfarande inte hur dom hittade just oss bland de 3000 andra suspekta människorna. Men vi tvekade en hundradels sekund med snodde strax ganska snabbt till oss ståplatsbiljetterna. Och diskreta och fina som jag och Emma är hamnade vi ganska fort näst längst fram. Värdare än värdast, skulle jag påstå.
Gåshud och lycka till tusen i min kevlarsjäl.
Det finns inga ord som är tillräckliga för att beskriva hur jävla bra kent är live. Martins svett. Samis konstiga rörelser. Markus perfekta osynlighet. Och för att inte tala om Jockes perfektion, snygghet och rörelser. Jösses jag blir knäsvag bara jag tänker på det! Allting svetsas samman och är alltid mer än man förväntar sig. Alltid.
Och det är inte direkt några låga förväntningar man har när man betalat 400spänn för att se Sveriges bästa band. Men trots det lyckas dom alltid överträffa det perfekta. Det är osannoligt, magiskt och alldeles, alledels underbart.
Så ja, Jocke, du har nog rätt - vi vet inte vilka ni är.
Men tack i alla fall. Tack för allt!
Ps. Björn spelade min låt, för mig (endast för mig) i radio ÖIS i torsdags!
Over and Out
Ah okej. Jag och Emma tog oss in till Lisebergshallen för att checka våra gamla bekantingar kent. Sittplats var ett faktum...trodde vi. När allting var nersläkt och "förbandet" börjat spela kom det två brudar och knackade oss på axeln och frågade om vi ville ha ståplats.
Jag förstår fortfarande inte hur dom hittade just oss bland de 3000 andra suspekta människorna. Men vi tvekade en hundradels sekund med snodde strax ganska snabbt till oss ståplatsbiljetterna. Och diskreta och fina som jag och Emma är hamnade vi ganska fort näst längst fram. Värdare än värdast, skulle jag påstå.
Gåshud och lycka till tusen i min kevlarsjäl.
Det finns inga ord som är tillräckliga för att beskriva hur jävla bra kent är live. Martins svett. Samis konstiga rörelser. Markus perfekta osynlighet. Och för att inte tala om Jockes perfektion, snygghet och rörelser. Jösses jag blir knäsvag bara jag tänker på det! Allting svetsas samman och är alltid mer än man förväntar sig. Alltid.
Och det är inte direkt några låga förväntningar man har när man betalat 400spänn för att se Sveriges bästa band. Men trots det lyckas dom alltid överträffa det perfekta. Det är osannoligt, magiskt och alldeles, alledels underbart.
Så ja, Jocke, du har nog rätt - vi vet inte vilka ni är.
Men tack i alla fall. Tack för allt!
Ps. Björn spelade min låt, för mig (endast för mig) i radio ÖIS i torsdags!
Over and Out
Sallad o dill!
Kl. 20:24
I lördags drog vi söder ut, i förhoppningar om plusgrader och sol. Och visst, Danmark gjorde oss inte besvikna utan bjöd precis på detta.
Jag sov hos Rebecca och Markus hela helgen, jättemys, somvanligt. Vi gick upp vid 6 i lördags. Vad är de för tid att gå upp på en ledig dag egentligen?! Men så gott som uppe var vi och på Stena terminalen var vi 7:45. Väldigt onödigt långt innan båten gick, men ändå. Det vaknades ju ÖIS utomlands. Egentligen var det nog mest en till anledning till att träffas och dricka öl som vi åkte dit, men tja... varför inte slå två flugor i en smäll som det så vackert heter.
På båtresan gjorde jag och Rebe en skattjakt till våra fina vänner, en flaska sprit var priset. Vi skrev massa lappar och ledtrådar runt om i båten som dom skulle leta efter - skitkul! tyckte vi. Inte lika roligt, tyckte dom. Men vi nämde en flaska sprit och då var det i alla fall två kroppar som masade sig iväg.
Vi var även med i ett musikquiz som anordnades på båten. 7 stycken fick pris, 5 av dom var några av "oss" (öisare alltså). Så ja, goooooooodis till sällskapet, shalalalalaaaa. Lätt värdt och jag var uppe och hämtade priset tre ggr. Förstår fortfarande inte varför, men kul vart de!
För att inte nämna något ännu roligare: spelarna åkte med samma båt! Jag behöver väl antaligen inte nämna det, men Björn!!!! Han sa hej till mig på terminalen också, föresten. Knäsvag? Ja!
Väl i Danmark missade vi precis tåget som skulle ta oss til Hjörring, det gjorde oss kanske inte så mycket iom. att vi fick stanna en timme och dricka öl istället. Tåget gick en timme senare, och vi öisare fick en egen vagn. Helt klart asvärt!
Jag och Rebe sjung öven på danska "oh, röe. oh, blö". Fantastiskt bra text! På något konstigt sätt hamnade vi efter, förstår inte hur? Men vi och våra skallar slogs ihop och vi hittade planen ändå, på något mystiskt sätt...
Matchen var astråkigt. Björn var snygg. Christofer va coolio och jag lekte med öis sötaste 4åring. Han gillade ingen annan än "ett o sju" nummer 17 - Robin Jonsson alltså. Efter matchen fick han, Robins autograf och en bild med honom, blyg och stoltast i världen efteråt.
Jag glömde min väska vid planen, så Markus och Tilly fick springa tillbaka och hämta den. Haha. Det var faktiskt inte mitt fel! Jag hade gett min väska till Markus och sedan hade Markus gett den till någon som inte tagit med den. ELAKT! Men väskan låg fint och väntade så jag fick tilbaka den.
Även nu hamnade vi efter, fick gå asfort för att inte missa tåget...igen. Mitt knä låste sig 3ggr påvägen dit, men vi hann. Nu fick vi ingen egen vagn, men iom. att sången tog över så flyttade sig de som satt i "vår" vagn ganska fort på sig. Haha.
Vi kom tillbaka till Fredrikshavn där vi gick på krogen. Ps. jag har nu inte ätit något på hela dagen och klockan är typ 18. Jääättekonstigt för att vara mig, men öl och andra alkoholhaltiga drycker höll mig vid liv, I guess.
Båten hem är väl ingen jätteupplevelse att lägga på minnet förutom att jag pratade med Björn, igen. Rekord! typ. Vi snackade lite om matchen, att den var dålig. Han bad om ursäkt. Jag sa att jag var besviken att dom inte spelat min låt på Radio ÖIS förra veckan och han svarade: nej, jag vet. jag såg att du hade skrivit det, men jag var ju inte där så kunde inte spela den. jag lovar att spela den nästa vecka *leende*(dvs. imorn!!!!).
För det första! : "jag såg att du hade skrivit det" <3
För det andra! : "jag lovar att spela den nästa vecka" OCH, glöm inte leendet. Snygg? Ja!
Tanken var skotten när vi kom hem. Vi var antingen för trötta eller för fulla, så alla åkte hem. Eller tja.. jag och Rebe köpte chips och äpplejuise på 7-eleven först.
Men helt klart en värd resa! Nu fick ni typ en novell av mig, men det kan inte hjälpas. ps. jag somnade direkt när jag lade mig i sängen. ps2. jag var inte det minsta bakis i söndags.
Resans bästa:
* oh yeah, duffman.
* sallad o dill
* christofer!
* mikkel mikkel
* gooodis till sällskapet
* "jag kommer inte upp"
* champange efter matchen
* vaaalter tooomaaz juuunior
Allra bäst : Skattjakten med en flaks sprit som pris.
ps. vi sa aldrig flaskans storlek ^^
Over and Out
I lördags drog vi söder ut, i förhoppningar om plusgrader och sol. Och visst, Danmark gjorde oss inte besvikna utan bjöd precis på detta.
Jag sov hos Rebecca och Markus hela helgen, jättemys, somvanligt. Vi gick upp vid 6 i lördags. Vad är de för tid att gå upp på en ledig dag egentligen?! Men så gott som uppe var vi och på Stena terminalen var vi 7:45. Väldigt onödigt långt innan båten gick, men ändå. Det vaknades ju ÖIS utomlands. Egentligen var det nog mest en till anledning till att träffas och dricka öl som vi åkte dit, men tja... varför inte slå två flugor i en smäll som det så vackert heter.
På båtresan gjorde jag och Rebe en skattjakt till våra fina vänner, en flaska sprit var priset. Vi skrev massa lappar och ledtrådar runt om i båten som dom skulle leta efter - skitkul! tyckte vi. Inte lika roligt, tyckte dom. Men vi nämde en flaska sprit och då var det i alla fall två kroppar som masade sig iväg.
Vi var även med i ett musikquiz som anordnades på båten. 7 stycken fick pris, 5 av dom var några av "oss" (öisare alltså). Så ja, goooooooodis till sällskapet, shalalalalaaaa. Lätt värdt och jag var uppe och hämtade priset tre ggr. Förstår fortfarande inte varför, men kul vart de!
För att inte nämna något ännu roligare: spelarna åkte med samma båt! Jag behöver väl antaligen inte nämna det, men Björn!!!! Han sa hej till mig på terminalen också, föresten. Knäsvag? Ja!
Väl i Danmark missade vi precis tåget som skulle ta oss til Hjörring, det gjorde oss kanske inte så mycket iom. att vi fick stanna en timme och dricka öl istället. Tåget gick en timme senare, och vi öisare fick en egen vagn. Helt klart asvärt!
Jag och Rebe sjung öven på danska "oh, röe. oh, blö". Fantastiskt bra text! På något konstigt sätt hamnade vi efter, förstår inte hur? Men vi och våra skallar slogs ihop och vi hittade planen ändå, på något mystiskt sätt...
Matchen var astråkigt. Björn var snygg. Christofer va coolio och jag lekte med öis sötaste 4åring. Han gillade ingen annan än "ett o sju" nummer 17 - Robin Jonsson alltså. Efter matchen fick han, Robins autograf och en bild med honom, blyg och stoltast i världen efteråt.
Jag glömde min väska vid planen, så Markus och Tilly fick springa tillbaka och hämta den. Haha. Det var faktiskt inte mitt fel! Jag hade gett min väska till Markus och sedan hade Markus gett den till någon som inte tagit med den. ELAKT! Men väskan låg fint och väntade så jag fick tilbaka den.
Även nu hamnade vi efter, fick gå asfort för att inte missa tåget...igen. Mitt knä låste sig 3ggr påvägen dit, men vi hann. Nu fick vi ingen egen vagn, men iom. att sången tog över så flyttade sig de som satt i "vår" vagn ganska fort på sig. Haha.
Vi kom tillbaka till Fredrikshavn där vi gick på krogen. Ps. jag har nu inte ätit något på hela dagen och klockan är typ 18. Jääättekonstigt för att vara mig, men öl och andra alkoholhaltiga drycker höll mig vid liv, I guess.
Båten hem är väl ingen jätteupplevelse att lägga på minnet förutom att jag pratade med Björn, igen. Rekord! typ. Vi snackade lite om matchen, att den var dålig. Han bad om ursäkt. Jag sa att jag var besviken att dom inte spelat min låt på Radio ÖIS förra veckan och han svarade: nej, jag vet. jag såg att du hade skrivit det, men jag var ju inte där så kunde inte spela den. jag lovar att spela den nästa vecka *leende*(dvs. imorn!!!!).
För det första! : "jag såg att du hade skrivit det" <3
För det andra! : "jag lovar att spela den nästa vecka" OCH, glöm inte leendet. Snygg? Ja!
Tanken var skotten när vi kom hem. Vi var antingen för trötta eller för fulla, så alla åkte hem. Eller tja.. jag och Rebe köpte chips och äpplejuise på 7-eleven först.
Men helt klart en värd resa! Nu fick ni typ en novell av mig, men det kan inte hjälpas. ps. jag somnade direkt när jag lade mig i sängen. ps2. jag var inte det minsta bakis i söndags.
Resans bästa:
* oh yeah, duffman.
* sallad o dill
* christofer!
* mikkel mikkel
* gooodis till sällskapet
* "jag kommer inte upp"
* champange efter matchen
* vaaalter tooomaaz juuunior
Allra bäst : Skattjakten med en flaks sprit som pris.
ps. vi sa aldrig flaskans storlek ^^
Over and Out
BU.
Kl. 16:28
Hur kan en sådan asbra dag som igår övergå till en sån skitdag som idag? Ingenting har fungerat idag. Absolut ingenting. Hela dagen har varit en pärs och tillslut gav jag upp. Åkte hem två timmar innan jag slutade, klarade verkligen inte av det mer. Jag förstår inte varför vissa dagar blir sådana här? Vad är det bra för?
Skitdag, rakt igenom.
Hur kan en sådan asbra dag som igår övergå till en sån skitdag som idag? Ingenting har fungerat idag. Absolut ingenting. Hela dagen har varit en pärs och tillslut gav jag upp. Åkte hem två timmar innan jag slutade, klarade verkligen inte av det mer. Jag förstår inte varför vissa dagar blir sådana här? Vad är det bra för?
Skitdag, rakt igenom.
Halkan - check.
Kl. 16:14
Riskettan - check
Halkan - check
Nu är det bara det två viktigaste bitarna kvar. Sedan har jag rott körkortet i land.
Nu är det snabba puckar på isen som gäller. Var ju hos läkarn i onsdags förra veckan. Pratade med Jennie, min sjukgymnast förra torsdagen. Och fick två brev från min läkare i måndags...
Ett där det stod att jag ska göra en datortomografiundersökning (datortomografi; för att avbilda patienten i tre dimentioner - dvs. mitt knä.). Asläskigt långt sjukhusord, men det verkar inte vara så farligt nu när jag slått upp och läst om det. Och det andra ett personligt brev från Mattias (min läkare) där de stod om det han och Jennie kommit överens om och att det kommer bli en operation i maj någongång. Och att han ska in och sno en sena i mitt friska ben och bla bla bla,.
Också till något asmycket roligare: Ikväll ska jag bowla o äta gött med mina tränarkollegor. Alla ska med och det gör allting mycket mycket roligare. Vi har sagt att vi ska ha ett ledarmöte samtidigt, får se hur mycket det blir av den saken... Men jag ser verkligen framemot det!
Over and Out
Riskettan - check
Halkan - check
Nu är det bara det två viktigaste bitarna kvar. Sedan har jag rott körkortet i land.
Nu är det snabba puckar på isen som gäller. Var ju hos läkarn i onsdags förra veckan. Pratade med Jennie, min sjukgymnast förra torsdagen. Och fick två brev från min läkare i måndags...
Ett där det stod att jag ska göra en datortomografiundersökning (datortomografi; för att avbilda patienten i tre dimentioner - dvs. mitt knä.). Asläskigt långt sjukhusord, men det verkar inte vara så farligt nu när jag slått upp och läst om det. Och det andra ett personligt brev från Mattias (min läkare) där de stod om det han och Jennie kommit överens om och att det kommer bli en operation i maj någongång. Och att han ska in och sno en sena i mitt friska ben och bla bla bla,.
Också till något asmycket roligare: Ikväll ska jag bowla o äta gött med mina tränarkollegor. Alla ska med och det gör allting mycket mycket roligare. Vi har sagt att vi ska ha ett ledarmöte samtidigt, får se hur mycket det blir av den saken... Men jag ser verkligen framemot det!
Over and Out
efter ett farbror doktor besök.
Kl.17:41
Jag gick väl mest dit för att få det hundra prosentigt bekräftat. Jag visste ju redan i princip hur det låg till. Jag försökte skjuta undan det ur tankarna, för då, om jag hade riktigt riktigt tur, kanske det skulle försvinna på riktigt. Men ännu en gång får jag det bevisat att livet inte riktigt fungerar som varken i drömmar eller på film. Livet är skit. Ärligt och rent ut sagt så är det så. Det finns ingen som helst rättvisa i världen. INGEN.
Jag har två alternativ. Antingen gör jag bara en titthålsoperation där min läkare fixar till enbart menisken, vilket skulle göra att mina låsningar försvinner. Och att bli av med den smärtan skulle vara guld värd! Detta skulle göra att rehabliteringstiden inte blir längre än någon vecka högst, men även att jag inte kommer kunna avnända knät fullt ut. Så som i snabba vändningar osv.
Det andra alternativet är att han går in och gör samma procidur som innan. Även om korsbandet bara är skadat så tar han bort det han gjort, inklusive skruvar och spik och allt vad mitt knä innehåller. Och så gör han ett helt nytt. Antingen från min vänsta knäskål, eller från en en lårsena i det högra benet. Jag skulle föredra om allt hände i samma knä, men får väl se vad som är bäst.. Detta gör att rehabliteringstiden kommer bli minst lika lång som senast, men att jag kommer ha ett väl fungernade knä i framtiden.
För mig är det ett väldigt enkelt beslut. Klart som fan att jag inte går in och gräver i knät för att "bara" fixa menisken. Skall det va, så ska det va. Han får fixa allt samtidigt, så är det bara.
Rehabliteringstiden skrämmer mig nog mest. För nu vet jag precis vad som väntar direkt efter operationen. 9-12 månaders dödsångest på sjukhusets sjukgymnastik. Jag önskar man kunde lura döden.
Men.. det som är mest jobbigt av allt är när jag ska trycka in operationstiden. Mattias (min läkare) sa att "om jag bokar in dig nu så har du en operationstid inom 8 veckor". Jag sa nej till den tiden. Jag har absolut ingenaning om jag gjorde rätt till det eller inte, men jag sa precis som det var. Att jag har en utbildning jag just nu, lever för. Jag vill inte avsluta mina studier pga. den långa rehabliteringstiden efteråt. Det är det som drar mig tillbaka lite till att bara fixa menisken, så att jag kan focusera helhjärtat på plugget och fixa resten senare.
Men jag vill inte ha massa onödiga snitt i min kropp. Så jag sa istället att jag vill vänta tills slutat av maj, början av juni beroende lite på hur skolan ser ut innan sommarlovet. Så kan han operera mig då, så kan jag köra min rehab fullt ut under sommarlovet.
Det hade varit guld!
Jag ska prata med min sjukgymnast imorn så får vi bestämma något bra tillsammans. Men någonting som är helt säkert efter denna operationen. Det är att mina fotbollsskor kommer hamna på hyllan. Jag måste sluta med det som legat närmast mitt hjärta sedan jag var 7år. Det känns helt ärligt - förjävligt.
Over and Out
Jag gick väl mest dit för att få det hundra prosentigt bekräftat. Jag visste ju redan i princip hur det låg till. Jag försökte skjuta undan det ur tankarna, för då, om jag hade riktigt riktigt tur, kanske det skulle försvinna på riktigt. Men ännu en gång får jag det bevisat att livet inte riktigt fungerar som varken i drömmar eller på film. Livet är skit. Ärligt och rent ut sagt så är det så. Det finns ingen som helst rättvisa i världen. INGEN.
Jag har två alternativ. Antingen gör jag bara en titthålsoperation där min läkare fixar till enbart menisken, vilket skulle göra att mina låsningar försvinner. Och att bli av med den smärtan skulle vara guld värd! Detta skulle göra att rehabliteringstiden inte blir längre än någon vecka högst, men även att jag inte kommer kunna avnända knät fullt ut. Så som i snabba vändningar osv.
Det andra alternativet är att han går in och gör samma procidur som innan. Även om korsbandet bara är skadat så tar han bort det han gjort, inklusive skruvar och spik och allt vad mitt knä innehåller. Och så gör han ett helt nytt. Antingen från min vänsta knäskål, eller från en en lårsena i det högra benet. Jag skulle föredra om allt hände i samma knä, men får väl se vad som är bäst.. Detta gör att rehabliteringstiden kommer bli minst lika lång som senast, men att jag kommer ha ett väl fungernade knä i framtiden.
För mig är det ett väldigt enkelt beslut. Klart som fan att jag inte går in och gräver i knät för att "bara" fixa menisken. Skall det va, så ska det va. Han får fixa allt samtidigt, så är det bara.
Rehabliteringstiden skrämmer mig nog mest. För nu vet jag precis vad som väntar direkt efter operationen. 9-12 månaders dödsångest på sjukhusets sjukgymnastik. Jag önskar man kunde lura döden.
Men.. det som är mest jobbigt av allt är när jag ska trycka in operationstiden. Mattias (min läkare) sa att "om jag bokar in dig nu så har du en operationstid inom 8 veckor". Jag sa nej till den tiden. Jag har absolut ingenaning om jag gjorde rätt till det eller inte, men jag sa precis som det var. Att jag har en utbildning jag just nu, lever för. Jag vill inte avsluta mina studier pga. den långa rehabliteringstiden efteråt. Det är det som drar mig tillbaka lite till att bara fixa menisken, så att jag kan focusera helhjärtat på plugget och fixa resten senare.
Men jag vill inte ha massa onödiga snitt i min kropp. Så jag sa istället att jag vill vänta tills slutat av maj, början av juni beroende lite på hur skolan ser ut innan sommarlovet. Så kan han operera mig då, så kan jag köra min rehab fullt ut under sommarlovet.
Det hade varit guld!
Jag ska prata med min sjukgymnast imorn så får vi bestämma något bra tillsammans. Men någonting som är helt säkert efter denna operationen. Det är att mina fotbollsskor kommer hamna på hyllan. Jag måste sluta med det som legat närmast mitt hjärta sedan jag var 7år. Det känns helt ärligt - förjävligt.
Over and Out
