efter ett farbror doktor besök.
Kl.17:41
Jag gick väl mest dit för att få det hundra prosentigt bekräftat. Jag visste ju redan i princip hur det låg till. Jag försökte skjuta undan det ur tankarna, för då, om jag hade riktigt riktigt tur, kanske det skulle försvinna på riktigt. Men ännu en gång får jag det bevisat att livet inte riktigt fungerar som varken i drömmar eller på film. Livet är skit. Ärligt och rent ut sagt så är det så. Det finns ingen som helst rättvisa i världen. INGEN.
Jag har två alternativ. Antingen gör jag bara en titthålsoperation där min läkare fixar till enbart menisken, vilket skulle göra att mina låsningar försvinner. Och att bli av med den smärtan skulle vara guld värd! Detta skulle göra att rehabliteringstiden inte blir längre än någon vecka högst, men även att jag inte kommer kunna avnända knät fullt ut. Så som i snabba vändningar osv.
Det andra alternativet är att han går in och gör samma procidur som innan. Även om korsbandet bara är skadat så tar han bort det han gjort, inklusive skruvar och spik och allt vad mitt knä innehåller. Och så gör han ett helt nytt. Antingen från min vänsta knäskål, eller från en en lårsena i det högra benet. Jag skulle föredra om allt hände i samma knä, men får väl se vad som är bäst.. Detta gör att rehabliteringstiden kommer bli minst lika lång som senast, men att jag kommer ha ett väl fungernade knä i framtiden.
För mig är det ett väldigt enkelt beslut. Klart som fan att jag inte går in och gräver i knät för att "bara" fixa menisken. Skall det va, så ska det va. Han får fixa allt samtidigt, så är det bara.
Rehabliteringstiden skrämmer mig nog mest. För nu vet jag precis vad som väntar direkt efter operationen. 9-12 månaders dödsångest på sjukhusets sjukgymnastik. Jag önskar man kunde lura döden.
Men.. det som är mest jobbigt av allt är när jag ska trycka in operationstiden. Mattias (min läkare) sa att "om jag bokar in dig nu så har du en operationstid inom 8 veckor". Jag sa nej till den tiden. Jag har absolut ingenaning om jag gjorde rätt till det eller inte, men jag sa precis som det var. Att jag har en utbildning jag just nu, lever för. Jag vill inte avsluta mina studier pga. den långa rehabliteringstiden efteråt. Det är det som drar mig tillbaka lite till att bara fixa menisken, så att jag kan focusera helhjärtat på plugget och fixa resten senare.
Men jag vill inte ha massa onödiga snitt i min kropp. Så jag sa istället att jag vill vänta tills slutat av maj, början av juni beroende lite på hur skolan ser ut innan sommarlovet. Så kan han operera mig då, så kan jag köra min rehab fullt ut under sommarlovet.
Det hade varit guld!
Jag ska prata med min sjukgymnast imorn så får vi bestämma något bra tillsammans. Men någonting som är helt säkert efter denna operationen. Det är att mina fotbollsskor kommer hamna på hyllan. Jag måste sluta med det som legat närmast mitt hjärta sedan jag var 7år. Det känns helt ärligt - förjävligt.
Over and Out
Jag gick väl mest dit för att få det hundra prosentigt bekräftat. Jag visste ju redan i princip hur det låg till. Jag försökte skjuta undan det ur tankarna, för då, om jag hade riktigt riktigt tur, kanske det skulle försvinna på riktigt. Men ännu en gång får jag det bevisat att livet inte riktigt fungerar som varken i drömmar eller på film. Livet är skit. Ärligt och rent ut sagt så är det så. Det finns ingen som helst rättvisa i världen. INGEN.
Jag har två alternativ. Antingen gör jag bara en titthålsoperation där min läkare fixar till enbart menisken, vilket skulle göra att mina låsningar försvinner. Och att bli av med den smärtan skulle vara guld värd! Detta skulle göra att rehabliteringstiden inte blir längre än någon vecka högst, men även att jag inte kommer kunna avnända knät fullt ut. Så som i snabba vändningar osv.
Det andra alternativet är att han går in och gör samma procidur som innan. Även om korsbandet bara är skadat så tar han bort det han gjort, inklusive skruvar och spik och allt vad mitt knä innehåller. Och så gör han ett helt nytt. Antingen från min vänsta knäskål, eller från en en lårsena i det högra benet. Jag skulle föredra om allt hände i samma knä, men får väl se vad som är bäst.. Detta gör att rehabliteringstiden kommer bli minst lika lång som senast, men att jag kommer ha ett väl fungernade knä i framtiden.
För mig är det ett väldigt enkelt beslut. Klart som fan att jag inte går in och gräver i knät för att "bara" fixa menisken. Skall det va, så ska det va. Han får fixa allt samtidigt, så är det bara.
Rehabliteringstiden skrämmer mig nog mest. För nu vet jag precis vad som väntar direkt efter operationen. 9-12 månaders dödsångest på sjukhusets sjukgymnastik. Jag önskar man kunde lura döden.
Men.. det som är mest jobbigt av allt är när jag ska trycka in operationstiden. Mattias (min läkare) sa att "om jag bokar in dig nu så har du en operationstid inom 8 veckor". Jag sa nej till den tiden. Jag har absolut ingenaning om jag gjorde rätt till det eller inte, men jag sa precis som det var. Att jag har en utbildning jag just nu, lever för. Jag vill inte avsluta mina studier pga. den långa rehabliteringstiden efteråt. Det är det som drar mig tillbaka lite till att bara fixa menisken, så att jag kan focusera helhjärtat på plugget och fixa resten senare.
Men jag vill inte ha massa onödiga snitt i min kropp. Så jag sa istället att jag vill vänta tills slutat av maj, början av juni beroende lite på hur skolan ser ut innan sommarlovet. Så kan han operera mig då, så kan jag köra min rehab fullt ut under sommarlovet.
Det hade varit guld!
Jag ska prata med min sjukgymnast imorn så får vi bestämma något bra tillsammans. Men någonting som är helt säkert efter denna operationen. Det är att mina fotbollsskor kommer hamna på hyllan. Jag måste sluta med det som legat närmast mitt hjärta sedan jag var 7år. Det känns helt ärligt - förjävligt.
Over and Out
Kommentarer
Postat av: ReeBee
Du klarar allt bäby.. Med mig vid din sida klarar du allt!
Åh, vad jag vill ge dig mitt knä. Jag behöver det inte som du..
Trackback
