pangboomkrash

Kl. 13:35
Måndag, den 30 juni 2008, vecka 27 är det idag. Skulle jag haft ett helt korsband så skulle jag varit på jobbet nu, men nej. Tack vara detta jävla skitknät så har jag inget jobb längre och det suuuger!
Dessutom har dom inte hört av sig från Coop än och det skulle dom gjort förra veckan. Åh, jag dööör av tristess över att inte ha något jobb, så att jag både har något att göra på dagarna samtidigt som jag får behövliga överlevnadspengar.
Ge mig ett jobb då!

Over and Out

Kl. 17:58
Jag tror jag dör av hunger snart - men jag känner iallafall lukten av mat nerifrån vilket är någonting positivt!
Igår förlorade mina tjejer igen, fast denna gången en orättvis förlust. För vi var bättre än dom - Öjersjö - faktiskt. Hade mer bollinnehav osv. Känns bra att Peter börjat lyssna lite på mina ord med att det måste ské en förändirng. Han har börjat släppa sina idéer om att "säkra defensiven" och istället höja upp laget. Så igår, istället för att spela med typ 9 backar och en forward så spelade vi med 3 backar, 5 mittfältare och 2 forwards. Och det såg ut att fungera bra, vi tryckte på mer vilket vi behöver göra nu. Eftersom vi inte har så jävla mycket att förlora, om man säger så..
Peter ringde senare på kvällen igen och ville snacka fotboll, och jag sa vad jag tyckte och tänkte och tillslut lade han fram ett förslag om att jag skulle bli assisterande tränare för damlaget, vilket jag går med på. Det är många tjejer som lyssnar och pratar med mig så jag får veta desto merän vad Peter får, desstuom kan jag lägga fram saker annorlunda. Jag vet att Peter är väldigt fast i vårat lag, men han vet inte riktigt hur han skall beté sig känns det som.
Så ja, att börja sin tränarkariär som damlagstränare var väl inte det jag hade föreställt mig riktigt, men någonstans skall man ju börja, även om jag var mer inställd på flickor -00/01 , som jag antagligen tar över till hösten.

Over and Out

Kl. 20:37
Har funderat på i-princip hela dagen vad jag drömde inatt, emn har inte kommit på det, förrän nu. Jag drömde om en match jag spelade, det var alltså en dröm som jag upplevt. Iallafall, det var en träningsmatch på Åbyvallen och vi mötte Jitex. Det var vårat första år med Peter och jag var 14år - spelade såklart forward. Jag kommer så väl ihåg den matchen för jag var så sjukt förbannad. Vi var stressade i backlinjen och mittfältet hade sjunkit ner lite väl mycket så det var en bra bit upp mellan mittfältet och forwards. Jag kommer ihåg att vi spelade 3-5-2 och jag älskade det! Men just denna matchen blev det bara långbollar, och eftersom vi var så nertryckta så fick jag aldrig någon hjälp när jag väl tagit ner bollen. Jag sprang och sprang och fintade så mycket jag orkade. Jag blev sur för att jag inte kom någonstans, eller att inga följde med upp. Och att jag sedan fick en regäl tackling av Jitex mittback gjorde inte saken bättre. Jag minns att hon var minst 20cm längre än mig, äldre och mycket regälare i kroppen, så jag bara flög, hon kapade mig när jag var för snabb. Vilket gjorde mig än mer arg. Domarn hade sagt till mig tusentals gånger och han såg rött på mig om jag skulle göra något ner som inte var tillåtet enligt regelboken. Det gula kortet blev tillslut ett faktum och Peter var tvungen att byta ut mig för att jag var så arg, han sa att han såg mina röda ögon och att det syndes på långa vägar att det brann inom mig. När han tog ut mig drog jag av mig matchtröjan, slängde den på marken och gick 50meter bort ifrån planen. Jag minns så väl hur jävla förbannad jag var. Tårarna bara sprutade av ilska. Jag var arg på motspelare och medspelare och på mig själv för att jag inte lyckats åstakomma så mycket som jag ville och kunde. Detta var 30minuter innan slutet och jag ville inte spela mer, jag ville bara därifrån.. Peter ville få in mig, men jag vägrade tills Linda kom fram och bankade vett i mig, sista kvarten var jag inne igen och jag var så bestämd på min sak - jag skulle göra mål!
När det var 7 minuter kvar av matchen och vi låg under med 2-1 fick vi en hörna. Och vad det än togs så skulle jag få in bollen. Hörnan slogs jag kom bakifrån och in framför första stolpen, jag hoppade och tryckte dit pannan. 2-2 och mitt mål var gjort. Då var ilskan borta och lyckan total. Matchen slutade 2-2 och det bör nämnas att Jitex då låg 2 serie högre upp än oss. Men detta är ett minne som jag har av när ilskan förvandlas till något bra. Och jag hoppas jag får den känslan tillbaka. För detta var en matchen som inte gällde någonting, men som för mig var på liv eller död. Denna gången lyckades jag vinna över döden, och jag skall göra det igen!

Over and Out

Kl. 20:34
I told myself I won't miss you
but I remember
what it feels like beside you

Jag försöker i alla fall. Nu när jag har all tid i världen så kan jag lika med öva på sådan jag vill lära mig. Det vill säga spela gitarr och köra bil. Akta Europa här kommer Jojo!

Kl.12:38
Jag är förmodligen världens mest tragiska människa och har världens tråkigaste liv som jag inte orkar göra någonting åt. Har inte orkat tatag i dagarna ett dugg. Har bara varit hemma och... varit. Har inte orkat höra av mig till någon, eftersom jag inte orkar hitta på något. Och när jag vill och orkar göra något så äre klockan för mycket. Och eftersom typ alla jag känner har jobb och pysslar med det hela dagarna så har jag ändå ingenting att komma med. Jag måste vrkligen börja tatag i dessa dagarna nu när jag är ledig och verkligen kan hitta på något, för det är ju det jag längtat efter, att vara ledig så man kan börja träffa alla vännern igen. Får passa på innan något jobb dykter upp, eller innan operationen, för då lär jag orka ännu mindre än vad jag gör nu. Som jag sa, mitt liv suger!

Over and Out

Jag vet att jag försökt komma på en bra idé eller iallafall en bra plan för att kunna övertala till fotbollsspel. För jag saknar det något helt otroligt! Så jag gick in och läste om korsband, för ju mer man kan om en sak ju mer kan man argumentera om det. Tillslut kom jag in på fotbollsexpressens sida, där det stog lite om Erik Edmans korsbandsskada, hur fort det skulle läka osvosv. Och så stog det precis om det jag ville veta "kan man spela utan korsband, innan operationen". För mitt tycke är ju att det inte kan bli värre, det är ju redan av så vad mer kan hända liksom? Fick dock inte det svaret jag ville ha.. Men iallafall, Edmans sjukgymnast hade beskrivit det såhär:
"Det går att spela utan korsband, Men ska man tillbaka till en sport med många snabba ryck och vara utsatt för eventuella smällar, då brukar det alltid sluta med operation", säger Faleij.
Så ja, det jag får välja på är om jag vill ha det bra för stunden eller senare. För om jag spelar nu, lär jag kunna spela en match och aldrig mer i hela mitt liv efter det. Det gör ont med vetenskap. En vetskap om att alla faktiskt har rätt, mitt huvud har försökt, och lyckats, tränga bort det, att det faktiskt kan bli värre. Jag har bara sett det jag vill se, och det är mig själv med fotbollsdojorna och matchstället på, att allt är som vanligt då. Tyvärr har jag fel, eller min hjärna har fel - ser fel - vill fel - tänker fel.

Så ja, jag får nöja mig med att trixa på mitt rum, när ingen ser. För kärleken till bollen sitter i, och även om jag bara kan lira i högst 5 minuter innan jag får ont och går sur, frustrerad och haltaldes där ifrån. Så är det helt klart värt det. Visst jag har ont i nåra timmar framåt, men jag stillar iallafall mitt behag för stunden och kan leva på det ett litet tag.
Over and Out

Kl. 23:06
Som jag sa, så befann jag mig på Valhallas cementgjorda ståplats idag. Och jag fick se ett lirande sällskap som visade vart skåpet skulle stå och vilka som är bäst. Detta var en typisk sån match som var så rolig att den kunde hålla på hela kvällen. Dom bara fortsatte att leverera och spela rolig fotboll. ÅH, älskar att se mitt rödblå lirande lag tillbaka! Vi vann med 5-0, idag också, mot Brommapojkarna och det var en sån jävla skön seger så jag vet inte vart jag skall ta vägen. Är fortfarande helt galet stissig av glädje så det finns inte!
För att beskriva en känsla:
:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D

SÅ SKÖNT ATT VARA ÖISARE

Kl. 15:11
Jahapp, vi har tydligen blivit rika eller nått, för Mamma och Pappa kom nyss hem med en ny teve, en plasma 42tummare. OCH en liten fotbollsplan med uppblåstbara mål osv. OCH nya handukar samt mattor. Vart får vi pengarna ifrån? :S Vi har ändå haft det rätt knapert med pengarna det senaste, fast det kan ha haft mycket med studenten att göra också, vad vet jag. Det är väl bara att tacka och ta emot, för nu har jag fått vår gamla teve, en 28 eller 32 tummare, eller vad det nu är? Känns kalas, tycker vi kan bli än mer rika så vi kan köpa tvillingkortet till boxern så jag får alla kanaler till mitt rum också, hade varit grymt Xd , men ja. Jag tackar och tar emot som sagt*
Over and Out

Kl. 13:21
Varje hemmamatch står vi där igen. På Valhallas cementgjorda ståplats, med förhoppningar och andetag för att sjunga hejaramsor som skall stödja vårt lag för att gå mot vinst. Om en vinst är ett faktum kommer det upp ännu större hopp, hopp om Allsvenskt spel 2009. Och jag tror att det är just hoppet som håller oss i liv. För i med och motgång finns det alltid ett hopp om en förbättring, om att tillslut ta oss upp till högsta serien igen.
Det är det som är tjusningen med fotboll, att tro. Tro på sitt lag och sina färger. Att aldrig ge upp. Att som supporter tröstas och glädjas med alla andra som även dom gett ut sina hjärtan till det som lyser starkast och värmer mest.
För mig är ÖIS inte bara ett lag, utan mycket mer än så; det är glädje, kärlek och klubbkänsla. Och såklart den speciella tron på förbättrning.
Jag har hört många av Sällskapets äldre fans tala om "de gamla goda tiderna, när Agne Simonsson och Rune Börjesson spelade" under halvtidsvilan. Hur underbart det var att se på fotboll då. Eller när jag läste ett kapitel ur Björn Afzelius bok "Från A till ÖIS". Där kapitlet heter en kärleksfras som; "Att hålla på ÖIS är en fråga om livsfilosofi". Där han berättar bland annat varför en ung skånepåg som nyss flyttat upp till Stockholms som 12åring började hålla på ÖIS från Göteborg, för egentligen går det inte riktigt ihop. Han borde hålla på Malmö eller nått av Stockholmslagen, men nej. Han väljer, som 12åring att gå emot strömmen - för han tycker ÖIS spelar bäst fotboll.
Jag menar och håller med Björn om att ÖIS är en livsfilosofi. När man väl börjat hålla på de vackraste av färger är man fast och det är omöjligt att komma ur. En stabil kärlek som aldrig tar slut trots med- eller motgång. 
Jag kommer ihåg när jag skrev om IFKs medgångssupportrar och att de flesta som håller på blåvitt gör det för att "alla andra" gör det, eller för att deras namn innehåller "Göteborg". Och jag står fast vid det jag tyckte då. Jag tycker att IFK har en bunt med medgångssupportrar men jag sa inte att dom endast bestod av sådana. Och jag vet att även ÖIS har medgångssupportar och jag vet att den 6juli när Allbäck skall spela sin första match med ÖIS på 8 år, då kommer Valhalla vara fullt. För då kommer frälsaren, Messias. Och då är det även dags för medgångssupportrarnas återkomst. ÖIS-klacken är inte störst, men jag anser att vi är dom som står upp för det vi tycker och älskar. ÖIS är en del av vårt liv och det är ingenting vi går och gömmer. Klart att man var ledsen och frustrerad när vi gick ner i Superettan och man, eller iallafall jag, funderarde på vad som gick snett och varför. Men det fanns inga tankar om att byta lag, eller varför jag höll på ÖIS eller om jag skulle sluta kolla på svenskfotboll bara för detta. Jag skämdes aldrig för att vara ÖISare även om vi gick ner i Superettan, utan det är sånt som händer, vi var helt enkelt inte tillräckligt bra det året, även om vi gjorde två väldigt betydelsefulla matcher, en mot Blåvitt när vi vann med 2-1 och en mot GAIS när vi vann med 1-0, detta gjorde att dessa supportrar aldrig riktigt kunde skrika ut att vi var för dåliga för Allsvenskan eller liknande. För vi hade ju slått deras lag, och det måste betyda att dem är ännu sämre, eller?
Nu i efterhand tror jag snesteger och nergraderingen till Superettan bådat gått för ÖIS. Deras ekonomi har blivit bättre och vi har börjat om från ruta ett och satsar på våra egna spelare.
Vad jag ville komma fram till är att även jag, som mina rödblåsupportrar kommer stå på Valhallas cementgjorda ståplats imorn för att heja fram mitt lag - igen. Och det finns ingenting den tidpunkten som kan få mig att tro på någonting annat än vinst, och det finns ett hopp ända tills matchen är slut. Jag är rödblå utan och innan och så kommer det alltid att vara!
Over and Out

Kl. 15:31
Fan också. Nu när jag börjat känna att knät ändå är rätt okej, Nu när jag kan gå på benet fullt ut, utan att halta och jag nästan kan böja det hela vägen, som ett fullt fungerande ben. Då går jag galet och knät knäcker till, smärtan blev så står att jag blev helt yr och svimfärdig. Så ni är "bandaget" på igen för att stabilisera knät, åter. Och det suger. Nu gör det ont igen, och dunkar så som det gjorde de första dagarna efter olyckan. Men ja, jag kan fortfarande gå på det, även om böjningsförmågan genast försämrades samtidigt som jag haltar jävligt igen.
Vilken härlig midsommardagsafton det kommer bli, halt och soffliggandes framför teven.
Var nere och shoppade på Willys för någon timme sedan, köpte räkor till bara mig och jag ser verkligen fram emot att få äta upp dom - ensam! :D , Köpte även ingrediencer för att göra chokladmousse som redan står klar i kylen. Och lite frukt för att göra mig en härligt god fruktsallad. Kommer bli kanon!
Iom. att jag skall jobba på föärmiddagen idag har jag valt att vara hemma och chilla denna midsommar, kommer faktiskt bli skönt, tror jag.. Imorn fyller Tjäder 19, och då jävlar blire desto mer alkohol för mig. Hoppas alla som skall med ut är bakis och mår dåligt, så kan jag må som en prinsessa! Bara inte knät hindrar mig från något, denna gången också :(

Men ja, glad midsommar allesammans, eller hur man säger?

Kl. 14:46
Jag tror jag kommit på vad lycka är. Kanske inte fullt ut, vad lycka är för mig. Men en del av vad lycka kan vara och kan tillföra.
Mina föräldrar har bröllopsdag idag. 16år har dom varit gifta. Idag. Det är lycka. Att våga lita på någon fullt ut. Att vågra tro på evig kärlek. Att kunna skratta och gråta tillsammans. Att kunna gräla för att komma fram till en lösning. Att kunna överaska även om man känner varandra utan och innan. Att kunna ha hemligheter trots att man skall dela allt.
Någonting som gör mig lycklig just nu, för stunden är att se på mina föräldrar. Se deras glänsande ögon. Hur dom kompletterar varandra så perfekt. Att vara lycklig. Och just det - att överaska.
Pappa kom hem 45minuter senare än han brukar från jobbet, och han kom hem med världens finaste bukett blommor. Förmodligen, om jag känner honom rätt har han stått i blomsteraffären för att välja de perfekta blommorna, till den personen som är perfekt för honom. Och han lyckades. Min far är en ganska enkel kille, han vet inte hur man gör för att överaska, han köper sällan blommor. Men idag, är det en speciell dag och han lägger ner hela sin själ i att överaska, att försöka visa vad han känner. Och genom min mors lysande lyckliga ögon ser han att han har lyckats.
Jag har världens finaste föräldrar och dom passar som yin och yang med varandra. Jag blir glad av att se deras glädje att ha varandra. Deras snabba pussar när dem kommer hem från jobbet, det är som det skall vara för evigt. Dom två tillsammans ger mig hopp om att kärlek faktiskt existerar även när livet är som mörkast, eller allting känns som svårast. Vad skall jag säga, tack och jag älskar er!
Mina föräldrar är varandras själsfrände <3

Kl. 13:28
En extrem tomhet är vad jag känner nu. Sverige är ur EM en match för tidigt. Jag saknar fotbollen så mycket att det inte går att beskriva i några som helst ord. Jag saknar närheten med någon man tycker om. Just nu är allt tomt och jag tänker alldeles förmycket på hur det kunnat vara och kunnat bli. Jag har min egna laguppställning för Sverige i huvudet och funderar på att bli tränare för svenska landslaget, men nu när Sveriges bästa anfallare lagt ner allt som har med landslaget att göra så sket det sig.
Jag har ångest över att jag inte kan spela själv och vill på så sätt hjälpa alla andra lag, speciellt mitt egna. Det känns som Peter börjar lyssna på mina förslag och tankar. För det måste verkligen ske en förändring i vårat lag snarast, annars känns det som vi kommer kolapsa totalt. Men mitt hopp om ett fortsatt division 3 spel nästa år har inte försvunnit än. Jag tror på er tjejer, jag tror ni fixar detta. Problemet är bara att ni inte tror på er själv och jag har fortfarande inget svar på hur jag skall printa in i era huvuden att ni faktiskt räcker till bara ni vill. Vi behöver mer vilja, glädje och hjärta för att kunna slå våra motståndare, men den fronten känns väldigt avlägsen just nu.
Camilla försökte för nåra veckor sedan övertala mig att bli tränare för tjejer -00/01 , då hade jag ingen tid. Nu har jag all tid i världen, så funderar ganska starkt på att ta emot det erbjudandet och hjälpa till. Sprida vidare mina kundskaper så att säga, haha. Men det hade varit kul, att följa ett gäng småtjejer som helre jagar fjärilar eller leker lekar istället för att göra det dom är där för - spela fotboll. Det är tydligen det dom har problem med, men jag skulle nog kunna hitta lite kärlek till fotbollen för dessa små damer som är Kållereds framtida hopp.. Ja, nu börjar jag bli riktigt pepp på att starta direkt, skall ta ett snack med Camilla sedan så får vi se vad som händer, skall bli spännande.

Och närheten, ja.. det är väl en sådan sak som alla människor vill åt. Närhet och trygghet. Och jag saknar det. Tankar kommer tillbaka och jag är mer och mer inne på att jag förmodligen har gjort mitt livs största misstag. För jag saknar det jag och Mr. J hade. Där var det inga lögner, allt var ren sanning och det har jag förstått nu efteråt, att vi hade det så jävla bra. Visst att jag har svårt att lita på folk, men varför gav jag det inte en chans?
Efter alla tankar så tror jag att jag var rädd. Rädd för att inte räcka till. Allt vi hade var så bra, men så kom smågnabb och jag blev helt instabil och vågade inte ta en regäl disskution. Var rädd att förlora. Jag tror jag släppte honom närmare mitt hjärta än vad jag visste då. Jag trodde jag hade kontroll, men tydligen inte. Och nu har jag förstört det, sårat honom och gjort ett stort hål i mitt hjärta. Och det gör ont, så fruktansvärt jävla ont. Min största pusselbit till mitt hjärta saknas. Det är som om jag letar och letar men inte hittar tillbaka till den. Och misstaget är att pusselbiten är borta föralltid. Och ja, har inget annat ord att sätta till mer än att det gör ont, verkligen värker.
Först försvinner den pusselbiten sedan försvinner halva hjärtat med att jag förlorar det största jag någonsin ägt. Fotbollen och dess lycka och kärlek. Mitt hjärta bara rasar samman mer och mer. Tacka vet jag att jag har mina vänner, för annars skulle jag inte klara av detta.. Detta känns som ett enda långt kapitel i en bok, fast det känns som det aldrig tar slut.. Jag verkligen längtar tills det tar slut, för jag orkar inte gråta mig tills sömns mer..
Over and Out

Kl. 19:59
Japp, 46minuter till matchstart, Sverigetröjan är på, ölen står i kylen och nervositeten börjar sakta krypa på. Det kommer bli en spännande match, tror jag. Men om allt går som det skall och borde så vinner Sverige, och dom vinner med 3-1. Zlatan spelar i 60minuter och den sista halvtimmen är Allbäck och självklart kommer han in och gör han mål!

I dagens schema har det inte hänt mycket alls. Har nog mestaldels hela dagen suttit och röttnat framför datorn. Jag har iallafall inte rört mig många meter.. Antingen skyller jag på att jag har lov, som jag egentligen inte har, och att man får vara ledig då, eller så skyller jag på mitt knä, för det gör nått fruktansvärt ont idag. Det är konstigt att det onda kan komma i perioder, igår hade jag nästan inte ont överhuvudtaget och idag gör varje steg som jag tar ont.. Konstigt!

Men som sagt, teven står på och inväntar sändning då blir det som alla andra svenska familjer, vi samlas i soffan, häller upp chipsen, tar fram ölen/colan också jordnötterna. Här ska firas!
Over and Out

A strangled smile fell from your face
It kills me that I hurt you this way
The worst part is that I didn't even know
Now there's a million reasons for you to go
But if you can find a reason to stay

I'll do whatever it takes
To turn this around
I know what's at stake
I know that I've let you down
And if you give me a chance
Believe that I can change
I'll keep us together
Whatever it takes

She said if we're gonna make this work
You gotta let me inside even though it hurts
Don't hide the broken parts that I need to see
She said like it or not it's the way it's gotta be
You gotta love yourself if you can ever love me

I'll do whatever it takes
To turn this around
I know what's at stake
I know that I've let you down
And if you give me a chance
And give me a break
I'll keep us together

I know you deserve much better
Remember the time
I told you the way that I felt
And that I'd be lost without you and never find myself
Let's hold onto each other above everything else
Start over, start over

I'll do whatever it takes
To turn this around
I know what's at stake
I know that I've let you down
And if you give me a chance
Believe that I can change
I'll keep us together
Whatever it takes

Kl. 17:38
Jag tror aldrig jag varit så rastlös som jag varit idag. Har hunnit vara både man o kvinna på samma dag, och det är grymt. Jag och Mor satt och vägde över i ca. 30minuter i morse om vi skulle åka till havet eller ej. Så blev det aldrig, imorn kanske - om vädret hålelr måttet för en dag på stranden vill säga!
Istället har jag tvättat min bästis, moppen. Sedan legat ute i sol/moln och målat. Gjort mat till hela familjen med sallad och hela köret. Försökt övertala min far om att få spela på torsdag, och om någon timme skall jag upp till KIP och kika på träningen. Kan fortfarande inte sitta still.
Mon mobil har jag inte haft i närheten av mig på hela dagen, vet inte ens vart den är, eller om den är på. Men det har varit jätteskönt att bara 'vara' denna dagen. Har hunnit med så mycket.
Trots detta sitter rastlösheten i sig och jag blir galen över att inte kunna träna. Och då menar jag med boll, inte massa styrka, det har jag tröttnat på heeeelt!
Ikväll blir det ett svårt val om man skall se på Holland-Rumänien eller Frankrike-Italien. Men eftersom jag helhjärtat håller på Holland och hoppas (om inte Sverige gör det 8-)) vinner hela EM, för det är ett gött lag, så blir det nog Holland-matchen som kommer stå på i mitt hus idag!
Någonting annat som varit konstigt med mig idag är mitt humör och mående, jag vet inte hur jag mår. Har mått suuuperbra och suuuperdåligt idag, utan någon alls anledning. Min hjärna verkar leva sitt egna liv och mår lite...som den vill. Jag har kunnat må bra i huvudet samtidigt som mitt hjärta har kännts helt sönderslitet och dåligt. Alltså det går inte att förklara, men konstigt har det varit o.O , menmen, sådana dagar skall man väl också ha!
Over and Out

Kl. 11:46
Efter lagets storförlust mot Mossen i söndags la jag fram ett förslag om att jag kunde tejpa knät och vara med och spela tills jag får operationstid. Det var ingen, förutom jag, som riktigt gick med på det.
Min tanke är ju att korsbandet redan är av, så vad mer kan hända då liksom?
Deras tanke var att jag sliter ut knät och kanske inte kan spela alls mer i hela mitt liv sedan. Jag gillar inte deras tanke, och tror definitivt att min tanke är mycket mer trovärdig än deras, eller?
Allvarligt talat, jag blir galen av att stå vid sidan av, jag klarar inte av det. Låt mig spela för i helvete!
Jag saknar det :(

Kl. 20:05
Jag blir förbannad när jag tänker på det. Varför, VARFÖR får inte Marcus Allbäck spela? Visst okej.. Inte starta, men dom sista 20 iallafall? Där har vi killen som kan hålla i bollen. Han som kämpar tills han dör. Killen som alltid producerar i landslaget. Han behöver inte mer än 20 minuter för att göra mål. Idag snackade komentatorerna om att vi behöver en target player, vem om inte Allbäck är det?
Allvarligt talat? Lagerbäck snackar om att vi gör för lite mål, javisst.. Jag håller med om det, men det är inte jag som håller Mackan utanför planen. Varför sätter vi in en ännu inte färdigskolad spelare som Markus Rosenberg? Idag gjorde han ingenting och när han väl fick bollen så var han trött.
Seriöst Lagerbäck, vafan är det frågan om?

Idag blev det förlust mot gruppens starkaste lag, Spanien. Men har vi hållit tätt i hela andra halvlek plus 2 minuter, så måste vi kunna hålla borta bollen från vårat mål den sista minuten också, det tycker jag är dåligt. Det är som vi börjar slappna av för tidigt, tror att vi löser det. Idag visade det sig klart och tydligt att det inte finns någon Gud inom fotbollen iallafall, och det tråkigt, för det hade vi behövt...
Ibland har vi sån jävla otur, idag var en sådan dag. Det visar sig att fredagen den 13e håller i sig oturen och det är lite surt. Men fan killar, stå upp och vinn mot Ryssland nu istället!
Och Lagerbäck.. Snälla, ta ditt förnuft till fånga och låt Allbäck spela. Låt han spela lite iallafall, det räcker!

jag saknar det jag förlorat.


Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
när ångesten och ensamheten kommer.

Kl. 14:13
En återkommande tanke ifrån nyår yrar omkring som en tornardo i mitt huvud just nu. Och jag vet inte hur jag skall dämpa den. Jag hatar nyårsnatten. Jag hatar att se den så fort mina ögonlock lägger sig över mina ögon. Den är omöjlig att få ur, mitt hjärta slår hårdare och jag får den obehagligt tunga känslan i halsen. Jag vet inte vad som händer, men det är fruktansvärt obehagligt. Det är den värsta natten jag varit med om i hela mitt liv, och jag kan fortfarande inte handskas med den. Det är som om hela händelsen utspelas om och om igen, i mitt huvud.
Jag kan slå och skrika så mycket jag vill, men den tränger ändå igenom. Det är som om den lagt sig i min hjärna för att stanna, för att kunna plockas fram ibland. Förstår inte varför, för det är en episod som jag bara vill ska försvinna.
Försvinn, snälla?

Kl. 12:29
Well.. Jag tror mitt hjärta värker värre än mitt knä just nu. Har varit helt inställd på att ledbandet var utslitet och att det skulle ta ca 3 månader tills jag är tillbaka på fotbollsplan. Men nej, i tisdags fick jag en helt ny diagnos och jag var så chockad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Nu är tydligen mitt korsband av och även menisken kan vara skadad. Dvs. jag går omkring och väntar på operationstid, och det suger. Först väntan på operation och sedan den enormt långa rehabiliteringstiden, jag vet inte riktigt om jag klarar av det. Men jag får väl tänka på 89e lagets motto som vi hade när vi var typ 12-13år. Det är bäst:
"jag kan, jag vill, jag vågar"
Och även när allt känns än mer värdelöst och meningslöst tar jag fram låten gjord av Three days grace, "Never to late", heter den. För det är det inte! Det är inte försent att komma tillbaka till fotbollen. Visst, det kommer ta tid, men den tiden måste jag ta vara på och verkligen utnyttja, så jag får ett lika starkt vänster knä som det en gång var.
Men det suger att det kommer ta så lång tid, för mitt tålamod är inte så stort och minsta känsla av att knät mår bra så kommer jag garanterat gå ut på planen. Men ja, antagligen stoppas jag av både Pappa och Peter. Rehab är det värsta jag vet, och det vet alla i mitt lag, det var därför jag fick ett stort klistermärkesark som det står "rehab is for quitters" på.
Det är en lång väntan och en evig rehabs-tid. Men jag ska tillbaka till fotbollen och jag skall bli nästa års bästa spelare. Så nu får jag väl bara heja på muitt lag o hoppas dom klarar sig utan mig, även om det skär så brutalt mycket i hjärtat.. Det blir väl bara att vänja sig.
Eftersom jag redan har en sådan stor efterlängtan av fotbollen så ser jag varje match som går på teve, varje match mina syskon spelar, varje match min far spelar, varje match mitt lag o herrarnas a-lag samt u21 spelar.
Jag är heeelt insnöad i allt som har med fotboll att göra just nu, galet!
Men ja, det får ta den tid det tar,. jag ska bli frisk och ja.. It's never to late!
Over and Out

Kl. 14:56
Fredagen den 30 maj 2008 tog jag studenten. Och den dagen är fortfarande helt obergriplig. Har fortfarande inte riktigt förstått att jag gått ur skolan helt, kan inte smälta det helt. Det är en helt galen värme och glädje. Och den dagen var nog en av de bästa i mitt liv. Jag hade så sjuuukt kul hela dagen och allt var bara så jävla lyckat. Helt magnifikt!

Söndagen den 1 juni 2008 åkte jag och Mams till Greklands ö Samos. Studentpresent, bara hon och jag. Och även denna resan blev helt galet lyckad. Att kunna slappna av helt och bara ta dagarna som dom kommer utan någonting som helst bestämt, helt underbart! Vi åt på massa olika goa restauranger, åkte bil runt hela ön, var ute på en barberquebåt och på egen strand. En helt klart minnesvärd resa. På pricken över i:t så blev jag kär efter 4e dagen och dagen innan vi skulle hem snackade jag i telefon med min man och sedan bjöd han hem mig till hans lägenhet, efter att vi varit på en grekisk nattklubb o dansat i mängder förståss. Han ville att jag skulle stanna och sa att jag kunde bo hos honom. GALET!

Detta är en dag och en resa jag vill göra igen o igen o igen... Helt oförglömligt!!!
Ta mig tillbaka till Samos och Theo, NU!