I was aiming for the sky
Kl. 16:40
Året var 2007. Jag minns att vi spelade vår första seriematch mot Bergum på Frejavallen för att KIP inte var spelduglig, naturgräs, som det då var. Det var en konstig match där det tillslut blev 2-2. Jag hade två stolpträffar och ett bortblåst nickmål där inte ens domarn visste varför han blåste?
Jag minns väl premiärnerverna och hur skönt det var att ha avklarat första matchen. Laget samlades efteråt och gick igenom allt som hänt och vi lovade varandra att köra över varenda lag därefter. Spela för varandra i glädje och i sorg. Veckan därpå for vi ut till Nol med förhoppningar om att spela roligt och bra. Det slutade med att vi gjorde vår sämsta match för säsongen.
Men nu fick vi äntligen vandra in på vår riktiga hemmaplan. Och mer förbannade än någonsin snörade vi på oss dojorna och lovade att springa tills vi spydde, att vi aldrig skulle ge oss. Och tack för det löfet! 5-1 och lysande spel.
2 mål, 1 assist och matchens lirare signad: Nummer 7 - Jojo.
Men världens självförtroende fortsatte vi vår resa. Vi gick in i sommaruppehållet utan någon förslust på 10 matcher.
Någonting som betydde väldigt mycket under uppehållet var att även om vi inte hade varken träning eller match, så hade vi nåra samlingar med bara tjejerna där vi tjötade, åt mat och bara hade det mysigt utan någon fotboll. Lagkärlek? Ja!
I augusti var vi igång igen. Vi var så överlägsna så vi flög på moln. Ingenting kunde rubba vårat självförtroende. Vi trodde på varandra och på oss själva. Tillslut trodde vi att vi redan var klara för div.3 med drygt sju matcher kvar började någon konstig känsla av nervositet krypa in.
Vi började släppa förbi oss motståndarna, hade ingen adress på passningarna och när vi bara producerade oavgjorda matcher började lagom bakom sakta krypa närmare. Vi började tvivla, och mina axlar blev tyngre och tyngre av all press.
Jag har annars gillat att stå i centrum. Att leda mitt lag. Att våga ta tag i det när ingen annan gör det. Jag trivdes med att "publiken" (ja, dom som faktiskt alltid var där) skrek: Ta tag i det nu, Jojo. Men när allting började gå ner i en dvala och jag började tvivla på mig själv var det svårt att som 18åring hålla ihop ett överspänt damlag. Jag ville så mycket. Jag ville bevisa för alla att jag var så bra som jag var. Jag visste vad jag kunde. Laget visste vad jag kunde. Men visste resten?
Men vi höll ihop det. Vi träffades igen, bara laget och snackade om vad vi skulle göra. Vi peppade upp varandra och vi avslutade serien utomordentligt. Sista matchen, derbymatch mot Lindome på en tungsprungen grusplan i fullständigt ösregn. Vi var redan klara för trean och vi var fortfarande obesegrade, så vi intalade oss själva att i helvete heller att Lindome ska få vinna. Vi ska bli seriesegrare utan en enda förlust. Och javisst. Lindome ledde länge efter ett skitmål, men när det återstod drygt 5 minuter fick jag en fantastisk pass, och själv mot 3 gifare krigade jag in vår reducering.
Jag lade mig ner i det äckliga gruset, mitt i en av alla miljoner vattenpölar, stängde ögonen och bara skrek. Strax därefter fick jag ett helblått stim över mig. Där låg vi, som ett gäng 7åringar och skrek av glädje i spöregn.
Det var ett fantastiskt ögonblick!
20 matcher. 13 vinster. 7 oavgjorda. 0 förluster. 60-15 i gjorda samt insläpta mål. 46 poäng.
Vi höll! Hela serien höll vi. Jag är enormt stolt över att ha fått leda Kållereds damlag upp till division 3. Jag är enormt stolt över att inte ha gett upp när allt gick som tyngst. Jag är enormt stolt över att ha blivit årets spelare. Och jag är enormt stolt över att ha fått spela med världens finaste brudar under en sådan lång tid.
Jag är tacksam och fruktansvärt jävla stolt!
Året var 2007. Jag minns att vi spelade vår första seriematch mot Bergum på Frejavallen för att KIP inte var spelduglig, naturgräs, som det då var. Det var en konstig match där det tillslut blev 2-2. Jag hade två stolpträffar och ett bortblåst nickmål där inte ens domarn visste varför han blåste?
Jag minns väl premiärnerverna och hur skönt det var att ha avklarat första matchen. Laget samlades efteråt och gick igenom allt som hänt och vi lovade varandra att köra över varenda lag därefter. Spela för varandra i glädje och i sorg. Veckan därpå for vi ut till Nol med förhoppningar om att spela roligt och bra. Det slutade med att vi gjorde vår sämsta match för säsongen.
Men nu fick vi äntligen vandra in på vår riktiga hemmaplan. Och mer förbannade än någonsin snörade vi på oss dojorna och lovade att springa tills vi spydde, att vi aldrig skulle ge oss. Och tack för det löfet! 5-1 och lysande spel.
2 mål, 1 assist och matchens lirare signad: Nummer 7 - Jojo.
Men världens självförtroende fortsatte vi vår resa. Vi gick in i sommaruppehållet utan någon förslust på 10 matcher.
Någonting som betydde väldigt mycket under uppehållet var att även om vi inte hade varken träning eller match, så hade vi nåra samlingar med bara tjejerna där vi tjötade, åt mat och bara hade det mysigt utan någon fotboll. Lagkärlek? Ja!
I augusti var vi igång igen. Vi var så överlägsna så vi flög på moln. Ingenting kunde rubba vårat självförtroende. Vi trodde på varandra och på oss själva. Tillslut trodde vi att vi redan var klara för div.3 med drygt sju matcher kvar började någon konstig känsla av nervositet krypa in.
Vi började släppa förbi oss motståndarna, hade ingen adress på passningarna och när vi bara producerade oavgjorda matcher började lagom bakom sakta krypa närmare. Vi började tvivla, och mina axlar blev tyngre och tyngre av all press.
Jag har annars gillat att stå i centrum. Att leda mitt lag. Att våga ta tag i det när ingen annan gör det. Jag trivdes med att "publiken" (ja, dom som faktiskt alltid var där) skrek: Ta tag i det nu, Jojo. Men när allting började gå ner i en dvala och jag började tvivla på mig själv var det svårt att som 18åring hålla ihop ett överspänt damlag. Jag ville så mycket. Jag ville bevisa för alla att jag var så bra som jag var. Jag visste vad jag kunde. Laget visste vad jag kunde. Men visste resten?
Men vi höll ihop det. Vi träffades igen, bara laget och snackade om vad vi skulle göra. Vi peppade upp varandra och vi avslutade serien utomordentligt. Sista matchen, derbymatch mot Lindome på en tungsprungen grusplan i fullständigt ösregn. Vi var redan klara för trean och vi var fortfarande obesegrade, så vi intalade oss själva att i helvete heller att Lindome ska få vinna. Vi ska bli seriesegrare utan en enda förlust. Och javisst. Lindome ledde länge efter ett skitmål, men när det återstod drygt 5 minuter fick jag en fantastisk pass, och själv mot 3 gifare krigade jag in vår reducering.
Jag lade mig ner i det äckliga gruset, mitt i en av alla miljoner vattenpölar, stängde ögonen och bara skrek. Strax därefter fick jag ett helblått stim över mig. Där låg vi, som ett gäng 7åringar och skrek av glädje i spöregn.
Det var ett fantastiskt ögonblick!
20 matcher. 13 vinster. 7 oavgjorda. 0 förluster. 60-15 i gjorda samt insläpta mål. 46 poäng.
Vi höll! Hela serien höll vi. Jag är enormt stolt över att ha fått leda Kållereds damlag upp till division 3. Jag är enormt stolt över att inte ha gett upp när allt gick som tyngst. Jag är enormt stolt över att ha blivit årets spelare. Och jag är enormt stolt över att ha fått spela med världens finaste brudar under en sådan lång tid.
Jag är tacksam och fruktansvärt jävla stolt!
Frusen!
Kl. 15:14
Två timmars pass med småtjejerna i spöregn på KIP mellan 11-13 idag, och jag har fortfarande inte tinat. Gud vad det är sjukt mycket roligare att spela själv i sådant här väder, än att vara ledare.
Jag saknar fotbollen. Jag saknar laget. Jag saknar gemenskapen. Jag saknar allt som har med Kållereds fantastiska damlag att göra. Allt. Den kniven som sattes i mitt bröst när laget las ner för nåra månader sedan håller fortfarande på att sakta men säkert att dras ut.
Det gör förbannat ont!
Jag saknar (och kommer nog alltid att göra det) mitt lag.
Två timmars pass med småtjejerna i spöregn på KIP mellan 11-13 idag, och jag har fortfarande inte tinat. Gud vad det är sjukt mycket roligare att spela själv i sådant här väder, än att vara ledare.
Jag saknar fotbollen. Jag saknar laget. Jag saknar gemenskapen. Jag saknar allt som har med Kållereds fantastiska damlag att göra. Allt. Den kniven som sattes i mitt bröst när laget las ner för nåra månader sedan håller fortfarande på att sakta men säkert att dras ut.
Det gör förbannat ont!
Jag saknar (och kommer nog alltid att göra det) mitt lag.
han den där, kent.
Kl. 13:19
Ah okej. Jag och Emma tog oss in till Lisebergshallen för att checka våra gamla bekantingar kent. Sittplats var ett faktum...trodde vi. När allting var nersläkt och "förbandet" börjat spela kom det två brudar och knackade oss på axeln och frågade om vi ville ha ståplats.
Jag förstår fortfarande inte hur dom hittade just oss bland de 3000 andra suspekta människorna. Men vi tvekade en hundradels sekund med snodde strax ganska snabbt till oss ståplatsbiljetterna. Och diskreta och fina som jag och Emma är hamnade vi ganska fort näst längst fram. Värdare än värdast, skulle jag påstå.
Gåshud och lycka till tusen i min kevlarsjäl.
Det finns inga ord som är tillräckliga för att beskriva hur jävla bra kent är live. Martins svett. Samis konstiga rörelser. Markus perfekta osynlighet. Och för att inte tala om Jockes perfektion, snygghet och rörelser. Jösses jag blir knäsvag bara jag tänker på det! Allting svetsas samman och är alltid mer än man förväntar sig. Alltid.
Och det är inte direkt några låga förväntningar man har när man betalat 400spänn för att se Sveriges bästa band. Men trots det lyckas dom alltid överträffa det perfekta. Det är osannoligt, magiskt och alldeles, alledels underbart.
Så ja, Jocke, du har nog rätt - vi vet inte vilka ni är.
Men tack i alla fall. Tack för allt!
Ps. Björn spelade min låt, för mig (endast för mig) i radio ÖIS i torsdags!
Over and Out
Ah okej. Jag och Emma tog oss in till Lisebergshallen för att checka våra gamla bekantingar kent. Sittplats var ett faktum...trodde vi. När allting var nersläkt och "förbandet" börjat spela kom det två brudar och knackade oss på axeln och frågade om vi ville ha ståplats.
Jag förstår fortfarande inte hur dom hittade just oss bland de 3000 andra suspekta människorna. Men vi tvekade en hundradels sekund med snodde strax ganska snabbt till oss ståplatsbiljetterna. Och diskreta och fina som jag och Emma är hamnade vi ganska fort näst längst fram. Värdare än värdast, skulle jag påstå.
Gåshud och lycka till tusen i min kevlarsjäl.
Det finns inga ord som är tillräckliga för att beskriva hur jävla bra kent är live. Martins svett. Samis konstiga rörelser. Markus perfekta osynlighet. Och för att inte tala om Jockes perfektion, snygghet och rörelser. Jösses jag blir knäsvag bara jag tänker på det! Allting svetsas samman och är alltid mer än man förväntar sig. Alltid.
Och det är inte direkt några låga förväntningar man har när man betalat 400spänn för att se Sveriges bästa band. Men trots det lyckas dom alltid överträffa det perfekta. Det är osannoligt, magiskt och alldeles, alledels underbart.
Så ja, Jocke, du har nog rätt - vi vet inte vilka ni är.
Men tack i alla fall. Tack för allt!
Ps. Björn spelade min låt, för mig (endast för mig) i radio ÖIS i torsdags!
Over and Out
Sallad o dill!
Kl. 20:24
I lördags drog vi söder ut, i förhoppningar om plusgrader och sol. Och visst, Danmark gjorde oss inte besvikna utan bjöd precis på detta.
Jag sov hos Rebecca och Markus hela helgen, jättemys, somvanligt. Vi gick upp vid 6 i lördags. Vad är de för tid att gå upp på en ledig dag egentligen?! Men så gott som uppe var vi och på Stena terminalen var vi 7:45. Väldigt onödigt långt innan båten gick, men ändå. Det vaknades ju ÖIS utomlands. Egentligen var det nog mest en till anledning till att träffas och dricka öl som vi åkte dit, men tja... varför inte slå två flugor i en smäll som det så vackert heter.
På båtresan gjorde jag och Rebe en skattjakt till våra fina vänner, en flaska sprit var priset. Vi skrev massa lappar och ledtrådar runt om i båten som dom skulle leta efter - skitkul! tyckte vi. Inte lika roligt, tyckte dom. Men vi nämde en flaska sprit och då var det i alla fall två kroppar som masade sig iväg.
Vi var även med i ett musikquiz som anordnades på båten. 7 stycken fick pris, 5 av dom var några av "oss" (öisare alltså). Så ja, goooooooodis till sällskapet, shalalalalaaaa. Lätt värdt och jag var uppe och hämtade priset tre ggr. Förstår fortfarande inte varför, men kul vart de!
För att inte nämna något ännu roligare: spelarna åkte med samma båt! Jag behöver väl antaligen inte nämna det, men Björn!!!! Han sa hej till mig på terminalen också, föresten. Knäsvag? Ja!
Väl i Danmark missade vi precis tåget som skulle ta oss til Hjörring, det gjorde oss kanske inte så mycket iom. att vi fick stanna en timme och dricka öl istället. Tåget gick en timme senare, och vi öisare fick en egen vagn. Helt klart asvärt!
Jag och Rebe sjung öven på danska "oh, röe. oh, blö". Fantastiskt bra text! På något konstigt sätt hamnade vi efter, förstår inte hur? Men vi och våra skallar slogs ihop och vi hittade planen ändå, på något mystiskt sätt...
Matchen var astråkigt. Björn var snygg. Christofer va coolio och jag lekte med öis sötaste 4åring. Han gillade ingen annan än "ett o sju" nummer 17 - Robin Jonsson alltså. Efter matchen fick han, Robins autograf och en bild med honom, blyg och stoltast i världen efteråt.
Jag glömde min väska vid planen, så Markus och Tilly fick springa tillbaka och hämta den. Haha. Det var faktiskt inte mitt fel! Jag hade gett min väska till Markus och sedan hade Markus gett den till någon som inte tagit med den. ELAKT! Men väskan låg fint och väntade så jag fick tilbaka den.
Även nu hamnade vi efter, fick gå asfort för att inte missa tåget...igen. Mitt knä låste sig 3ggr påvägen dit, men vi hann. Nu fick vi ingen egen vagn, men iom. att sången tog över så flyttade sig de som satt i "vår" vagn ganska fort på sig. Haha.
Vi kom tillbaka till Fredrikshavn där vi gick på krogen. Ps. jag har nu inte ätit något på hela dagen och klockan är typ 18. Jääättekonstigt för att vara mig, men öl och andra alkoholhaltiga drycker höll mig vid liv, I guess.
Båten hem är väl ingen jätteupplevelse att lägga på minnet förutom att jag pratade med Björn, igen. Rekord! typ. Vi snackade lite om matchen, att den var dålig. Han bad om ursäkt. Jag sa att jag var besviken att dom inte spelat min låt på Radio ÖIS förra veckan och han svarade: nej, jag vet. jag såg att du hade skrivit det, men jag var ju inte där så kunde inte spela den. jag lovar att spela den nästa vecka *leende*(dvs. imorn!!!!).
För det första! : "jag såg att du hade skrivit det" <3
För det andra! : "jag lovar att spela den nästa vecka" OCH, glöm inte leendet. Snygg? Ja!
Tanken var skotten när vi kom hem. Vi var antingen för trötta eller för fulla, så alla åkte hem. Eller tja.. jag och Rebe köpte chips och äpplejuise på 7-eleven först.
Men helt klart en värd resa! Nu fick ni typ en novell av mig, men det kan inte hjälpas. ps. jag somnade direkt när jag lade mig i sängen. ps2. jag var inte det minsta bakis i söndags.
Resans bästa:
* oh yeah, duffman.
* sallad o dill
* christofer!
* mikkel mikkel
* gooodis till sällskapet
* "jag kommer inte upp"
* champange efter matchen
* vaaalter tooomaaz juuunior
Allra bäst : Skattjakten med en flaks sprit som pris.
ps. vi sa aldrig flaskans storlek ^^
Over and Out
I lördags drog vi söder ut, i förhoppningar om plusgrader och sol. Och visst, Danmark gjorde oss inte besvikna utan bjöd precis på detta.
Jag sov hos Rebecca och Markus hela helgen, jättemys, somvanligt. Vi gick upp vid 6 i lördags. Vad är de för tid att gå upp på en ledig dag egentligen?! Men så gott som uppe var vi och på Stena terminalen var vi 7:45. Väldigt onödigt långt innan båten gick, men ändå. Det vaknades ju ÖIS utomlands. Egentligen var det nog mest en till anledning till att träffas och dricka öl som vi åkte dit, men tja... varför inte slå två flugor i en smäll som det så vackert heter.
På båtresan gjorde jag och Rebe en skattjakt till våra fina vänner, en flaska sprit var priset. Vi skrev massa lappar och ledtrådar runt om i båten som dom skulle leta efter - skitkul! tyckte vi. Inte lika roligt, tyckte dom. Men vi nämde en flaska sprit och då var det i alla fall två kroppar som masade sig iväg.
Vi var även med i ett musikquiz som anordnades på båten. 7 stycken fick pris, 5 av dom var några av "oss" (öisare alltså). Så ja, goooooooodis till sällskapet, shalalalalaaaa. Lätt värdt och jag var uppe och hämtade priset tre ggr. Förstår fortfarande inte varför, men kul vart de!
För att inte nämna något ännu roligare: spelarna åkte med samma båt! Jag behöver väl antaligen inte nämna det, men Björn!!!! Han sa hej till mig på terminalen också, föresten. Knäsvag? Ja!
Väl i Danmark missade vi precis tåget som skulle ta oss til Hjörring, det gjorde oss kanske inte så mycket iom. att vi fick stanna en timme och dricka öl istället. Tåget gick en timme senare, och vi öisare fick en egen vagn. Helt klart asvärt!
Jag och Rebe sjung öven på danska "oh, röe. oh, blö". Fantastiskt bra text! På något konstigt sätt hamnade vi efter, förstår inte hur? Men vi och våra skallar slogs ihop och vi hittade planen ändå, på något mystiskt sätt...
Matchen var astråkigt. Björn var snygg. Christofer va coolio och jag lekte med öis sötaste 4åring. Han gillade ingen annan än "ett o sju" nummer 17 - Robin Jonsson alltså. Efter matchen fick han, Robins autograf och en bild med honom, blyg och stoltast i världen efteråt.
Jag glömde min väska vid planen, så Markus och Tilly fick springa tillbaka och hämta den. Haha. Det var faktiskt inte mitt fel! Jag hade gett min väska till Markus och sedan hade Markus gett den till någon som inte tagit med den. ELAKT! Men väskan låg fint och väntade så jag fick tilbaka den.
Även nu hamnade vi efter, fick gå asfort för att inte missa tåget...igen. Mitt knä låste sig 3ggr påvägen dit, men vi hann. Nu fick vi ingen egen vagn, men iom. att sången tog över så flyttade sig de som satt i "vår" vagn ganska fort på sig. Haha.
Vi kom tillbaka till Fredrikshavn där vi gick på krogen. Ps. jag har nu inte ätit något på hela dagen och klockan är typ 18. Jääättekonstigt för att vara mig, men öl och andra alkoholhaltiga drycker höll mig vid liv, I guess.
Båten hem är väl ingen jätteupplevelse att lägga på minnet förutom att jag pratade med Björn, igen. Rekord! typ. Vi snackade lite om matchen, att den var dålig. Han bad om ursäkt. Jag sa att jag var besviken att dom inte spelat min låt på Radio ÖIS förra veckan och han svarade: nej, jag vet. jag såg att du hade skrivit det, men jag var ju inte där så kunde inte spela den. jag lovar att spela den nästa vecka *leende*(dvs. imorn!!!!).
För det första! : "jag såg att du hade skrivit det" <3
För det andra! : "jag lovar att spela den nästa vecka" OCH, glöm inte leendet. Snygg? Ja!
Tanken var skotten när vi kom hem. Vi var antingen för trötta eller för fulla, så alla åkte hem. Eller tja.. jag och Rebe köpte chips och äpplejuise på 7-eleven först.
Men helt klart en värd resa! Nu fick ni typ en novell av mig, men det kan inte hjälpas. ps. jag somnade direkt när jag lade mig i sängen. ps2. jag var inte det minsta bakis i söndags.
Resans bästa:
* oh yeah, duffman.
* sallad o dill
* christofer!
* mikkel mikkel
* gooodis till sällskapet
* "jag kommer inte upp"
* champange efter matchen
* vaaalter tooomaaz juuunior
Allra bäst : Skattjakten med en flaks sprit som pris.
ps. vi sa aldrig flaskans storlek ^^
Over and Out
BU.
Kl. 16:28
Hur kan en sådan asbra dag som igår övergå till en sån skitdag som idag? Ingenting har fungerat idag. Absolut ingenting. Hela dagen har varit en pärs och tillslut gav jag upp. Åkte hem två timmar innan jag slutade, klarade verkligen inte av det mer. Jag förstår inte varför vissa dagar blir sådana här? Vad är det bra för?
Skitdag, rakt igenom.
Hur kan en sådan asbra dag som igår övergå till en sån skitdag som idag? Ingenting har fungerat idag. Absolut ingenting. Hela dagen har varit en pärs och tillslut gav jag upp. Åkte hem två timmar innan jag slutade, klarade verkligen inte av det mer. Jag förstår inte varför vissa dagar blir sådana här? Vad är det bra för?
Skitdag, rakt igenom.
