blogg byte!
Kl. 19:37
Har valt att gå tillbaka till en gammal sida för denna inte duger.
http://www.nattstad.se/rivnerstaden
Ses där, typ. Puss!
Over and Out
Har valt att gå tillbaka till en gammal sida för denna inte duger.
http://www.nattstad.se/rivnerstaden
Ses där, typ. Puss!
Over and Out
Holland - Brasilien
Kl. 18:35
Oj, oj, oj. Detta fantastiska vindkrafts-land! Där satt jag i vår soffa framför tvn med min gamla urtvättade och alldeles för lilla orangea Holland-tröja efter en halvleks spel med hoppet långt ner i källaren (som vi inte har..). Men! En match varar i 90 minuter och det vet både jag och Hollands pojkar om.
Jag ser ett gäng revanchsugna killar i oranget komma ut. Jag ser en favoritspelare i nummer 7 springa slalom mellan Brasiliens tafatta och stillastående spelare. Och jag ser världens bästa Sneijder klappa handen mot huvudet när han gjort 2-1.
Vilket nedslag för Brasiliens hyllade land och föralldel fotbollslandslag. Vad är grejen med att alltid älska allt Brasilien gör? Syns det inte att åren går och att dom tappar mer och mer i sambafotboll och bolltrolleri? De andra lagen kommer stolta ikapp, och det är mer än rätt att hylla Holland idag!
Ikväll kommer jag somna gott i min alldeles för varma säng med min jättesol(röd)brända kropp. Och imorgon stiger jag tidigt upp för en veckas semester i Danmark med familj och barndomsvänner.
Over and Out
Oj, oj, oj. Detta fantastiska vindkrafts-land! Där satt jag i vår soffa framför tvn med min gamla urtvättade och alldeles för lilla orangea Holland-tröja efter en halvleks spel med hoppet långt ner i källaren (som vi inte har..). Men! En match varar i 90 minuter och det vet både jag och Hollands pojkar om.
Jag ser ett gäng revanchsugna killar i oranget komma ut. Jag ser en favoritspelare i nummer 7 springa slalom mellan Brasiliens tafatta och stillastående spelare. Och jag ser världens bästa Sneijder klappa handen mot huvudet när han gjort 2-1.
Vilket nedslag för Brasiliens hyllade land och föralldel fotbollslandslag. Vad är grejen med att alltid älska allt Brasilien gör? Syns det inte att åren går och att dom tappar mer och mer i sambafotboll och bolltrolleri? De andra lagen kommer stolta ikapp, och det är mer än rätt att hylla Holland idag!
Ikväll kommer jag somna gott i min alldeles för varma säng med min jättesol(röd)brända kropp. Och imorgon stiger jag tidigt upp för en veckas semester i Danmark med familj och barndomsvänner.
Over and Out
Kungligheter på en gata...
Kl. 18:25
Igår kom mamma hem vid tio i tre, hon slog sig ner i soffan där jag satt och kollade på Holland-Kamerun. Hon berättade något roligt som hänt på jobbet och frågade sedan undrande:
- Kollar du inte på bröllopet?
Jag höjde ena ögonbrynet och sa' - Vad tror du?
Då tog hon fjärrkontrollen, ändrade kanal och sa' - Men jag vill se på det. Det är viktigt..
Åter igen höjde jag ögonbrynet och kollade förbrylt och sa' - Du skojar va?!
Min mor log och sa någonting i stil med' - Det ingår i allmänvetandet.
Så där satt jag som ett fån och försökte förstå varför min mor ville tvinga mig att kolla på finklädda kungligheter som gick på en blå, utlagt matta, på en gata i Stockholm mot kyrkan, mitt i en VM-match. Jag satt kvar i cirkus tre minuter innan jag lite argt sa'
- Gud va tråkigt, jag går upp.
Och upp gick jag och fortsatte mitt VM-tittande.
Efter matchen gick jag dock ner glad och med tre poäng för Holland i bagaget, satte mig bredvid min bröllopstittande mor och kom perfekt tills dess den svenska kungafamiljen kom och "kyrk-cermonin" satte igång.
Igår var även jag kulturell.
(missade till och med en av tre vm-matcher!!!)
Over and Out
Igår kom mamma hem vid tio i tre, hon slog sig ner i soffan där jag satt och kollade på Holland-Kamerun. Hon berättade något roligt som hänt på jobbet och frågade sedan undrande:
- Kollar du inte på bröllopet?
Jag höjde ena ögonbrynet och sa' - Vad tror du?
Då tog hon fjärrkontrollen, ändrade kanal och sa' - Men jag vill se på det. Det är viktigt..
Åter igen höjde jag ögonbrynet och kollade förbrylt och sa' - Du skojar va?!
Min mor log och sa någonting i stil med' - Det ingår i allmänvetandet.
Så där satt jag som ett fån och försökte förstå varför min mor ville tvinga mig att kolla på finklädda kungligheter som gick på en blå, utlagt matta, på en gata i Stockholm mot kyrkan, mitt i en VM-match. Jag satt kvar i cirkus tre minuter innan jag lite argt sa'
- Gud va tråkigt, jag går upp.
Och upp gick jag och fortsatte mitt VM-tittande.
Efter matchen gick jag dock ner glad och med tre poäng för Holland i bagaget, satte mig bredvid min bröllopstittande mor och kom perfekt tills dess den svenska kungafamiljen kom och "kyrk-cermonin" satte igång.
Igår var även jag kulturell.
(missade till och med en av tre vm-matcher!!!)
Over and Out
ont, det gör ont.
Kl. 18.42
Jag skiter snart ner mig så ont jag har i mitt knä idag. De senaste tre dagarna har inte varit okej. Men kommer ihåg ifrån senast att jag hade ont några veckor efter operationen också, plus att jag var hos Jennie, min sjukgymnast, förut och hon sa att det var normalt, men ändå.
Från och med idag kommer jag tillbringa 2-3 dagar i veckan hos Jennie, det är i alla fall ett litet posetivt besked att saker och ting börjar falla i sin ordning. Nu börjar utmaningen. Det är nu Jennie ska banka in motivation i mig. Det är svårt att hitta motivation till ingenting. Jag jobbar ju inte för att komma tillbaka till någonting nu och det gör allting dubbelt så svårt och dubbelt så långtråkigt. Rutinsträning: Here I come..
ps. jag har världens bästa bakgrundbild på datorn.
Over and Out
Jag skiter snart ner mig så ont jag har i mitt knä idag. De senaste tre dagarna har inte varit okej. Men kommer ihåg ifrån senast att jag hade ont några veckor efter operationen också, plus att jag var hos Jennie, min sjukgymnast, förut och hon sa att det var normalt, men ändå.
Från och med idag kommer jag tillbringa 2-3 dagar i veckan hos Jennie, det är i alla fall ett litet posetivt besked att saker och ting börjar falla i sin ordning. Nu börjar utmaningen. Det är nu Jennie ska banka in motivation i mig. Det är svårt att hitta motivation till ingenting. Jag jobbar ju inte för att komma tillbaka till någonting nu och det gör allting dubbelt så svårt och dubbelt så långtråkigt. Rutinsträning: Here I come..
ps. jag har världens bästa bakgrundbild på datorn.
Over and Out
igår.
Kl. 17:05
Over and Out
Igår var en asbra dag. Och hör och häpna (!) : fullspäckad. För första gången på tre veckor fick jag ställa klockan. Och för första gången på tre veckor hade jag en plan för dagen.
Först körde jag till skolan med kakor. Mina klasskamrater blev glada och jag var med och lyssnade på tvåornas redovisningar om deras examensarbeten (som förövrigt ska stå på statsmuseet hela sommar!). På väg hem gjorde jag ett jättesnabbt stopp vid k-center, men hittade inte det jag letade efter.
Kom hem, gjorde mina övningar och satt i solen med mamma en stund. På kvällen åkte jag och Linnéa till Liseberg för att lyssna och kolla på en glädjespridande Salem Al Fakir. Det var mys.
Riktigt skönt att ha gjort någonting och inte bara suttit. Men ja, förövrigt så är min största vilja just nu att åka till Sölvesborg och Sweden Rock nästa vecka, fatta va grymma band det är i år! Men det vet jag och alla andra att det inte kommer hända och det är lite sorgligt för jag är alldeles försent ute + jag har ingen att åka med + mitt knä kommer inte hålla för en festival + jag är fattig. Nästa år kanske?
Over and Out
två veckor efter operation.
Kl. 13:57
I morgon var det två veckor sedan jag opererades. I morgon skall jag ta bort mina KSK-blåa stygn. Det tycker jag är läskigt. Det där med stygnen. Mamma skall göra det. Världens bästa mamma, som ställt upp som ett djur dessa dagarna. Är obeskrivligt tacksam!
Så vad har hänt de här två veckorna egentligen?
Tja.. Idag är första gången jag är helt tablett- och sprutfri. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Men jag har fortfarande svårt för att stå upprakt en längre tid, då känns det som om jag skall svimma vilken sekund som helst. Jag gör flitigt (ehem..) mina övningar tre gånger om dagen och rörligheten blir större och större, fastän stelheten fortfarande har ett stort övertag.
I övrigt mår jag ganska bra, blir fortfarande trött av minsta lilla ansträngning men tar mindre och mindre sovpauser. Så om man bortser från att det låter som om jag är typ hundra år och att jag har en vit, ful obekväm stödstrumpa så mår jag relativt bra.
På tisdagmorgon skall jag tillbaka till sjukhuset och till Jennie, min sjukgymnast. För lite uppdatering och nya övningar, antar jag.
Mitt liv är ganska genomröttet och skittråkigt just nu.
Over and Out
I morgon var det två veckor sedan jag opererades. I morgon skall jag ta bort mina KSK-blåa stygn. Det tycker jag är läskigt. Det där med stygnen. Mamma skall göra det. Världens bästa mamma, som ställt upp som ett djur dessa dagarna. Är obeskrivligt tacksam!
Så vad har hänt de här två veckorna egentligen?
Tja.. Idag är första gången jag är helt tablett- och sprutfri. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Men jag har fortfarande svårt för att stå upprakt en längre tid, då känns det som om jag skall svimma vilken sekund som helst. Jag gör flitigt (ehem..) mina övningar tre gånger om dagen och rörligheten blir större och större, fastän stelheten fortfarande har ett stort övertag.
I övrigt mår jag ganska bra, blir fortfarande trött av minsta lilla ansträngning men tar mindre och mindre sovpauser. Så om man bortser från att det låter som om jag är typ hundra år och att jag har en vit, ful obekväm stödstrumpa så mår jag relativt bra.
På tisdagmorgon skall jag tillbaka till sjukhuset och till Jennie, min sjukgymnast. För lite uppdatering och nya övningar, antar jag.
Mitt liv är ganska genomröttet och skittråkigt just nu.
Over and Out
dagar efter operation.
Kl. 21:31
Måndag:
Operation. Allt gick som smort. Emla-krämen hjälpte mitt nervösa huvud mot nålen i armen och de 5 tabletterna som jag fick svälja med typ en matsked vatten, till frukost, satte huvudet i någorlunda gungning. Fick välja om jag ville ha en donator-sena eller min egna i mitt friska ben, enkelt val. Donator<3
Jag drog ett konstigt skämt ur mitt nerknarkade huvud till narkosläkarna och jag somnade med de sista orden: "Heja ÖIS". Jag vaknade upp ur en rödblå-dröm. Frös som om jag varit ute i minus 30 grader i ett dygn - fick 4 täcken på mig och en fönsterplats i solen. Kom hem vid 17-tiden. Drog i mig lite medicin.
Tisdag:
Dåligt med sömn på natten, destu bättre i soffarn framför tvn på dagen. Åkte tillbaka till sjukhuset. Träffade sjukgymnasten. Fick stödstrumpa - (sjukt snygg!), och ett träningsprogram att göra 3-4ggr per dag. Har sett deverse asdåliga filmer, men även några bra. Sovit mycket. Ätit ett glas yoghurt, men annars bara vatten.
Onsdag:
Spydde 7 gånger mellan kl.02-06 - äckligast i slutet. Sov ingenting, mådde dåligt. Framåt eftermiddagen fick jag i mig ett litet glas vaniljyoghurt och lite ungspankaka. Fortfarande bara vatten, + nyponsoppa.
Torsdag - idag:
Sover fortfarande dåligt. Har för första gången varit lite rastlös. Åt 2 mackor med smör till frukost. Lite soppa till lunch. Varit ute för första gången, en timme, för att kolla när lillasyster spelade match - helt slut när jag kom hem, somnade.
Annars lever jag ett helt okej handikappat liv. Jag har börjat göra mina övningar, även om dom är svintråkiga. Jag kan känna av hungern ibland. Alla tabletter som drogade ner mig till koma-tillstånd förra gången, ligger på en bra nivå nu. Tabletterna håller fortfarande smärtan intakt och jag känner att jag lever.
Over and Out
Måndag:
Operation. Allt gick som smort. Emla-krämen hjälpte mitt nervösa huvud mot nålen i armen och de 5 tabletterna som jag fick svälja med typ en matsked vatten, till frukost, satte huvudet i någorlunda gungning. Fick välja om jag ville ha en donator-sena eller min egna i mitt friska ben, enkelt val. Donator<3
Jag drog ett konstigt skämt ur mitt nerknarkade huvud till narkosläkarna och jag somnade med de sista orden: "Heja ÖIS". Jag vaknade upp ur en rödblå-dröm. Frös som om jag varit ute i minus 30 grader i ett dygn - fick 4 täcken på mig och en fönsterplats i solen. Kom hem vid 17-tiden. Drog i mig lite medicin.
Tisdag:
Dåligt med sömn på natten, destu bättre i soffarn framför tvn på dagen. Åkte tillbaka till sjukhuset. Träffade sjukgymnasten. Fick stödstrumpa - (sjukt snygg!), och ett träningsprogram att göra 3-4ggr per dag. Har sett deverse asdåliga filmer, men även några bra. Sovit mycket. Ätit ett glas yoghurt, men annars bara vatten.
Onsdag:
Spydde 7 gånger mellan kl.02-06 - äckligast i slutet. Sov ingenting, mådde dåligt. Framåt eftermiddagen fick jag i mig ett litet glas vaniljyoghurt och lite ungspankaka. Fortfarande bara vatten, + nyponsoppa.
Torsdag - idag:
Sover fortfarande dåligt. Har för första gången varit lite rastlös. Åt 2 mackor med smör till frukost. Lite soppa till lunch. Varit ute för första gången, en timme, för att kolla när lillasyster spelade match - helt slut när jag kom hem, somnade.
Annars lever jag ett helt okej handikappat liv. Jag har börjat göra mina övningar, även om dom är svintråkiga. Jag kan känna av hungern ibland. Alla tabletter som drogade ner mig till koma-tillstånd förra gången, ligger på en bra nivå nu. Tabletterna håller fortfarande smärtan intakt och jag känner att jag lever.
Over and Out
ännu obesegrade.
Kl. 14:54
Jag håller på lirarnas lag. Jag håller på lirarnas lag.
Jag håller på rödblått, rödblått - världens bästa lag.
Har alltid gjort. Kommer alltid att göra. Ingenting kan förändra mitt klubbmärke till hjärta. Ingenting kan förändra kärleken till Örgryte Idrottsällskap. Absolut ingenting.
Jag ska inte fördjupa mig i vad kärleken till ett lag betyder, för då kan jag aldrig sluta skriva. Utan säger istället, vänligt men bestämt: Ni vet inte hur starkt mitt hjärta slår.
I medgång och i motgång.
Over and Out
Jag håller på lirarnas lag. Jag håller på lirarnas lag.
Jag håller på rödblått, rödblått - världens bästa lag.
Har alltid gjort. Kommer alltid att göra. Ingenting kan förändra mitt klubbmärke till hjärta. Ingenting kan förändra kärleken till Örgryte Idrottsällskap. Absolut ingenting.
Jag ska inte fördjupa mig i vad kärleken till ett lag betyder, för då kan jag aldrig sluta skriva. Utan säger istället, vänligt men bestämt: Ni vet inte hur starkt mitt hjärta slår.
I medgång och i motgång.
Over and Out
Körkort - check!
Kl. 17:09
Riskettan - check
Halkan - check
Teorin - check
Uppkörning - check
K Ö R K O R T - mega-CHECK
Är stolt över hur bra jag spelat teater de senaste veckorna. Ingen, visste att jag körde upp igår. Och det var bara några enstaka som visste att jag ens var nära till att skaffa körkort. Men easy peasy - allt fixade sig på första försöket och jag är förbannat glad och fruktansvärt stolt!
Enormt skönt att ha "rott i de hamn" innan jag opereras. Så nu blir det till att åka av i några dar. Fyfan vad jag är bra!
Over and Out
Riskettan - check
Halkan - check
Teorin - check
Uppkörning - check
K Ö R K O R T - mega-CHECK
Är stolt över hur bra jag spelat teater de senaste veckorna. Ingen, visste att jag körde upp igår. Och det var bara några enstaka som visste att jag ens var nära till att skaffa körkort. Men easy peasy - allt fixade sig på första försöket och jag är förbannat glad och fruktansvärt stolt!
Enormt skönt att ha "rott i de hamn" innan jag opereras. Så nu blir det till att åka av i några dar. Fyfan vad jag är bra!
Over and Out
dag för dag.
Kl. 17:59
I torsdags spelade mina tjejer sin första 7manna match och OJ vad stolt jag är. Jag ser en ljus framtid i dessa flickors fotbollsliv! En 4-2 vinst och en 3-2 förlust, men vilken kämparanda sen. Riktigt kul att se både förändringar och förbättringar. På torsdag kör vi igen, på grus.. Heja KSK!
Fest hos Natalie som fyllde 20 i lördags. Graaattis! Det var kul och många återseenden. Dagen efter tydde på en del onyktra scener dagen före, men det där vet jag ingenting om, så det har nog inte hänt. Utgång fick jag hoppa pga. ett glömt leg hemma = riktigt dåligt. Men fick en mysig stund med min fru på tåget hem istället, vilket kanske var än mer värt?
Efter en oavgjord och en vinst kommer... en oavgjord mot Ljungkile. Piss och pina och riktigt, riktigt dåligt. Det var en skamlig match på Gamla Ullevis risiga lermatta. Jag såg inte mycket vilja på den matchen, tyvärr. Skärpning nu ÖIS. Ryck upp er! Förväntar mig en stor förändring tills på torsdag!
ps. ni är finast även om ni är dåliga.
Over and Out
I torsdags spelade mina tjejer sin första 7manna match och OJ vad stolt jag är. Jag ser en ljus framtid i dessa flickors fotbollsliv! En 4-2 vinst och en 3-2 förlust, men vilken kämparanda sen. Riktigt kul att se både förändringar och förbättringar. På torsdag kör vi igen, på grus.. Heja KSK!
Fest hos Natalie som fyllde 20 i lördags. Graaattis! Det var kul och många återseenden. Dagen efter tydde på en del onyktra scener dagen före, men det där vet jag ingenting om, så det har nog inte hänt. Utgång fick jag hoppa pga. ett glömt leg hemma = riktigt dåligt. Men fick en mysig stund med min fru på tåget hem istället, vilket kanske var än mer värt?
Efter en oavgjord och en vinst kommer... en oavgjord mot Ljungkile. Piss och pina och riktigt, riktigt dåligt. Det var en skamlig match på Gamla Ullevis risiga lermatta. Jag såg inte mycket vilja på den matchen, tyvärr. Skärpning nu ÖIS. Ryck upp er! Förväntar mig en stor förändring tills på torsdag!
ps. ni är finast även om ni är dåliga.
Over and Out
fjärilar i magen
Kl. 19:48
Det nalkades öis-premiär i måndags. Jag gick omkring och var nervös hela dagen. Eller inte nervös, mer spänd och förväntansfull. För inte nog med att det var premiär, jag skulle hålla ordning på 21 busiga små tjejer. Jag skulle få deras tjatiga munnar att vara tysta när de skulle lyssna. Men jag skulle också få se dom dra på sig världens vackraste ställ (tja.. i alla fall hälften av dom..) och jag skulle få se deras stora, stolta ögon när dom vandrade in till Björn Afzelius; sång för friheten, hand i hand med Sveriges finaste killar.
Det är bland det finaste jag sett. Jag var rörd och stolt så att jag rös i hela kroppen. Det är detta som får min vardag att ljusna. KSK's flickor födda 00 och 01, Örgryte Idrottsällskap och inte minst fotboll i all dess enkelhet.
Solen sken och mina tjejer var en flock uppspelta fotbollstokar när vi efter den fem minuter långa händelsen var inne i omklädningsrummet igen. En enorm upplevelse att se tjejerna så glada. Jag blir varm i kroppen när jag tänker på det!
Men matchen ja.. det gick väl inte riktigt som jag tänkt mig. Premiärnerver till tusen i rödblått. Usel plan. Dåliga domare och ett kasst motståndarlag. Skitdålig fotbollsmatch, men det gjorde ingenting. Klart att besvikelsen var stor, men lyckan över en bra dag, var större.
Tusen tack, tjejer - för att ni lyser stakare än något annat!
Det nalkades öis-premiär i måndags. Jag gick omkring och var nervös hela dagen. Eller inte nervös, mer spänd och förväntansfull. För inte nog med att det var premiär, jag skulle hålla ordning på 21 busiga små tjejer. Jag skulle få deras tjatiga munnar att vara tysta när de skulle lyssna. Men jag skulle också få se dom dra på sig världens vackraste ställ (tja.. i alla fall hälften av dom..) och jag skulle få se deras stora, stolta ögon när dom vandrade in till Björn Afzelius; sång för friheten, hand i hand med Sveriges finaste killar.
Det är bland det finaste jag sett. Jag var rörd och stolt så att jag rös i hela kroppen. Det är detta som får min vardag att ljusna. KSK's flickor födda 00 och 01, Örgryte Idrottsällskap och inte minst fotboll i all dess enkelhet.
Solen sken och mina tjejer var en flock uppspelta fotbollstokar när vi efter den fem minuter långa händelsen var inne i omklädningsrummet igen. En enorm upplevelse att se tjejerna så glada. Jag blir varm i kroppen när jag tänker på det!
Men matchen ja.. det gick väl inte riktigt som jag tänkt mig. Premiärnerver till tusen i rödblått. Usel plan. Dåliga domare och ett kasst motståndarlag. Skitdålig fotbollsmatch, men det gjorde ingenting. Klart att besvikelsen var stor, men lyckan över en bra dag, var större.
Tusen tack, tjejer - för att ni lyser stakare än något annat!
Björn Anklev.
Kl. 19:12
Den där kärleken till Björn, var började den egentligen?
Han kom. Han sågs. Han segrade. Och dessutom står han kvar starkare än någonsin och lyser upp hopp i Örgrytes idrottsällskap när klubben/laget eller såväl också mina förhoppningar börjar tryta. Jag påstår att Björn är en lika starkt lysande stjärna i ÖIS som Marcus Allbäck alltid varit för oss.
Jag antyder däremot inte att Marcus är sämre, inte på något sätt. Marcus är en ÖISsymbol ända in i själ och hjärta. Säger man ÖIS tänker man på Marcus Allbäck. Det är stort. Han är stor.
Men däremot tror jag att ÖIS fallit snabbare om Björn försvunnit. Han är en krigare, i alla lägen. Han ger allting för laget. Det skulle inte spela någon roll om ÖIS legat under med 6-0 och de återstått 5 minuter, för Björn hade fortfarande gjort allt för att det inte skulle bli ett sjunde. För mig är han allt vad en fotbollsspelare ska vara. Han har bidragit med teknik, passningsspel och inte minst vinnarinstinkt. Men även hjärta, glädje och passion.
Så ja, vart började kärleken egentligen?
Tja.. Björn skrev på för ÖIS efter säsongen 2007, i november någongång. En lyckad födelsedagspresent, ja! När han först kom till oss hade jag ingenaning om vem han var och i samma veva kom Prytzan hem så jag la ingen större vikt i att ta reda på det heller. Men jag minns att det var en intervju med honom rätt nära inpå att han kommit. Det sas mycket i media att ÖIS var i kris osv. Och Björn svarade nått i stil med: "jag har lärt mig att man inte ska läsa för mycket av det som står i media. Men om det är så ska jag försöka vara med och vända på det..."
Säsongen, guldåret (om man får säga så?) 2008 satte igång och Björn gjorde sin första seriematch med nummer 7 på ryggen i en vacker rödblå tröja. Mot LB07. Han bidrog med fart och fläkt och var en av de bästa i ÖIS trots det uddlösa resultatet.
Björn hoppade fram- o, tillbaka mellan högerytter och forward, men när han började producera mål fick han en allt mer viktig roll i ÖIS. 2008 skulle jag helt klart stått på tåna och sträckt näven i luften och ärligt men bestämt säga att Björn Anklev var Superettans bästa spelare. Jag förälskade mig i hans sätt att vara både på och utanför plan i maj när ÖIS spelade ut Falkenberg på Valhalla. Björn var överallt den matchen. Han sprang, sköt, passade, dribblade, pratade, skrattade, surade och nickade! Och när man kom till ÖISgården så var det han som mötte ens blick och sa hej först.
Och ännu bättre skulle det bli. Bortamatch mot Enköping, jag var inte på plats men såg matchen i efterhand och har läst rapporterna. Björn Anklev stod för 3 av 5 mål. Det där var bara början på något stort.
Så från början var det hans fotbollsstil som jag föll för, sedan kan jag inte rå för att han ser förbaskat bra ut och dessutom, som jag fått veta nu på senare tid, även lyssnar på sjukt bra musik. Och glöm aldrig vilket nummer han har!
Så, ja.. på den vägen är det och så har det fortsatt. Min åsikt är att Björn, utan tvekan, är en av ÖIS viktigaste spelare. Vart han än är på planen. Forward, mittfält, eller som nu, omskolad till högerback. Han behövs och jag hoppas jag får se honom göra många fler matcher för världens vackraste klubb.
Den där kärleken till Björn, var började den egentligen?
Han kom. Han sågs. Och inte minst: han segrade. Och dessutom står han kvar starkare än någonsin och lyser upp hopp i Örgrytes idrottsällskap när klubben/laget eller såväl också mina förhoppningar börjar tryta. Jag påstår att Björn är en lika starkt lysande stjärna i ÖIS som Marcus Allbäck alltid varit för oss.
Jag antyder däremot inte att Marcus är sämre, inte på något sätt. Marcus är en ÖISsymbol ända in i själ och hjärta. Säger man ÖIS tänker man på Marcus Allbäck. Det är stort. Han är stor. En hjälte och en av min första fotbollsidol, någonsin.
Men däremot tror jag att ÖIS fallit snabbare om Björn försvunnit. Han är en krigare, i alla lägen. Han ger allting för laget. Det skulle inte spela någon roll om ÖIS legat under med 6-0 och de återstått 5 minuter, för Björn hade fortfarande gjort allt för att det inte skulle bli ett sjunde. För mig är han allt vad en fotbollsspelare ska vara. Han har bidragit med teknik, passningsspel och inte minst vinnarinstinkt. Men även hjärta, glädje och passion.
Så ja, vart började kärleken egentligen?
Tja.. Björn skrev på för ÖIS efter säsongen 2007, i november någongång. En lyckad födelsedagspresent, ja! När han först kom till oss hade jag ingenaning om vem han var och i samma veva kom Prytzan hem så jag la ingen större vikt i att ta reda på det heller. Men jag minns att det var en intervju med honom rätt nära inpå att han kommit. Det sas mycket i media att ÖIS var i kris osv. Och Björn svarade nått i stil med: "jag har lärt mig att man inte ska läsa för mycket av det som står i media. Men om det är så ska jag försöka vara med och vända på det..."
Säsongen, guldåret (om man får säga så?) 2008 satte igång och Björn gjorde sin första seriematch med nummer 7 på ryggen i en vacker rödblå tröja. Mot LB07. Han bidrog med fart och fläkt och var en av de bästa i ÖIS trots det uddlösa resultatet.
Björn hoppade fram- o, tillbaka mellan högerytter och forward, men när han började producera mål fick han en allt mer viktig roll i ÖIS. 2008 skulle jag helt klart stått på tåna och sträckt näven i luften och ärligt men bestämt säga att Björn Anklev var Superettans bästa spelare. Jag förälskade mig i hans sätt att vara både på och utanför plan i maj när ÖIS spelade ut Falkenberg på Valhalla. Björn var överallt den matchen. Han sprang, sköt, passade, dribblade, pratade, skrattade, surade och nickade! Och när man kom till ÖISgården så var det han som mötte upp ens blick och sa hej först.
Och ännu bättre skulle det bli. Bortamatch mot Enköping, jag var inte på plats men såg matchen i efterhand och har läst rapporterna. Björn Anklev stod för 3 av 5 mål. Det där var bara början på något stort.
Så från början var det hans fotbollsstil som jag föll för, sedan kan jag inte rå för att han ser förbaskat bra ut och dessutom, som jag fått veta nu på senare tid, även lyssnar på sjukt bra musik. Och glöm aldrig vilket nummer han har på ryggen!
Så, ja.. på den vägen är det och så har det fortsatt. Min åsikt är att Björn, utan tvekan, är en av ÖIS viktigaste spelare. Vart han än är på planen. Forward, mittfält, eller som nu, omskolad till högerback. Han behövs och jag hoppas jag får se honom göra många fler matcher för världens vackraste klubb.
Påskafton
Kl. 10:58
Påskafton. Jag smakade på två sillbitar förut till frukost. Jag försöker verkligen gilla det, men jag gör det inte. Har ätit de typ 8 gånger och tänker att det är väl något man vänjer sig vid. Men icke! Jag tycker inte om det.
För övrigt så är jag förbannat duktig nu för tiden. Jag pluggar körkort-teori minst en timma varje dag och lägger ner hela min själ på att verkligen lära mig vilken last mitt släp till min personbil får ha och hur fort en tung lastbil får köra på landsväg. Jag förstår fortfarande inte varför jag ska kunna det, men jag försöker trycka in det i alla fall. Nästa vecka ska jag ha gjort alla repetitioner som krävs av min körskola för att jag ska få boka uppkörningstid. Så japp, nästa vecka ska skiten bokas och jag ska klara det!
Sedan ska jag sno bilen av pappa så får han cykla till jobbet varje dag så jag får köra.
Det är så jävla värt!
En annan asvärd sak är att även om det är påsk så är det fortfarande en massa fotboll på lördagar. Och vad väntar inte klockan 13:45? Jo, seriens bästa och viktigaste match i Premier League: Man United - Chelsea.
Jag håller på mitt skadebedrabbade röd/svarta lag. Go the red devils!
Och faktum är att idag börjar damallsvenskan. Heja Koppabergs!
På 4an, klockan 16 visas Linköping - Koppabergs/Göteborg. Den ska ses.
Så en vanlig lördag, somvanligt. Med en glimt av utgång ikväll, förmodligen. Henkan här kommer vi! Men dess förinnan ska jag klara av nåra timmars teori till en bankande stereo av Social Distortion bredvid. Nu kör vi!
Over and Out
Påskafton. Jag smakade på två sillbitar förut till frukost. Jag försöker verkligen gilla det, men jag gör det inte. Har ätit de typ 8 gånger och tänker att det är väl något man vänjer sig vid. Men icke! Jag tycker inte om det.
För övrigt så är jag förbannat duktig nu för tiden. Jag pluggar körkort-teori minst en timma varje dag och lägger ner hela min själ på att verkligen lära mig vilken last mitt släp till min personbil får ha och hur fort en tung lastbil får köra på landsväg. Jag förstår fortfarande inte varför jag ska kunna det, men jag försöker trycka in det i alla fall. Nästa vecka ska jag ha gjort alla repetitioner som krävs av min körskola för att jag ska få boka uppkörningstid. Så japp, nästa vecka ska skiten bokas och jag ska klara det!
Sedan ska jag sno bilen av pappa så får han cykla till jobbet varje dag så jag får köra.
Det är så jävla värt!
En annan asvärd sak är att även om det är påsk så är det fortfarande en massa fotboll på lördagar. Och vad väntar inte klockan 13:45? Jo, seriens bästa och viktigaste match i Premier League: Man United - Chelsea.
Jag håller på mitt skadebedrabbade röd/svarta lag. Go the red devils!
Och faktum är att idag börjar damallsvenskan. Heja Koppabergs!
På 4an, klockan 16 visas Linköping - Koppabergs/Göteborg. Den ska ses.
Så en vanlig lördag, somvanligt. Med en glimt av utgång ikväll, förmodligen. Henkan här kommer vi! Men dess förinnan ska jag klara av nåra timmars teori till en bankande stereo av Social Distortion bredvid. Nu kör vi!
Over and Out
I was aiming for the sky
Kl. 16:40
Året var 2007. Jag minns att vi spelade vår första seriematch mot Bergum på Frejavallen för att KIP inte var spelduglig, naturgräs, som det då var. Det var en konstig match där det tillslut blev 2-2. Jag hade två stolpträffar och ett bortblåst nickmål där inte ens domarn visste varför han blåste?
Jag minns väl premiärnerverna och hur skönt det var att ha avklarat första matchen. Laget samlades efteråt och gick igenom allt som hänt och vi lovade varandra att köra över varenda lag därefter. Spela för varandra i glädje och i sorg. Veckan därpå for vi ut till Nol med förhoppningar om att spela roligt och bra. Det slutade med att vi gjorde vår sämsta match för säsongen.
Men nu fick vi äntligen vandra in på vår riktiga hemmaplan. Och mer förbannade än någonsin snörade vi på oss dojorna och lovade att springa tills vi spydde, att vi aldrig skulle ge oss. Och tack för det löfet! 5-1 och lysande spel.
2 mål, 1 assist och matchens lirare signad: Nummer 7 - Jojo.
Men världens självförtroende fortsatte vi vår resa. Vi gick in i sommaruppehållet utan någon förslust på 10 matcher.
Någonting som betydde väldigt mycket under uppehållet var att även om vi inte hade varken träning eller match, så hade vi nåra samlingar med bara tjejerna där vi tjötade, åt mat och bara hade det mysigt utan någon fotboll. Lagkärlek? Ja!
I augusti var vi igång igen. Vi var så överlägsna så vi flög på moln. Ingenting kunde rubba vårat självförtroende. Vi trodde på varandra och på oss själva. Tillslut trodde vi att vi redan var klara för div.3 med drygt sju matcher kvar började någon konstig känsla av nervositet krypa in.
Vi började släppa förbi oss motståndarna, hade ingen adress på passningarna och när vi bara producerade oavgjorda matcher började lagom bakom sakta krypa närmare. Vi började tvivla, och mina axlar blev tyngre och tyngre av all press.
Jag har annars gillat att stå i centrum. Att leda mitt lag. Att våga ta tag i det när ingen annan gör det. Jag trivdes med att "publiken" (ja, dom som faktiskt alltid var där) skrek: Ta tag i det nu, Jojo. Men när allting började gå ner i en dvala och jag började tvivla på mig själv var det svårt att som 18åring hålla ihop ett överspänt damlag. Jag ville så mycket. Jag ville bevisa för alla att jag var så bra som jag var. Jag visste vad jag kunde. Laget visste vad jag kunde. Men visste resten?
Men vi höll ihop det. Vi träffades igen, bara laget och snackade om vad vi skulle göra. Vi peppade upp varandra och vi avslutade serien utomordentligt. Sista matchen, derbymatch mot Lindome på en tungsprungen grusplan i fullständigt ösregn. Vi var redan klara för trean och vi var fortfarande obesegrade, så vi intalade oss själva att i helvete heller att Lindome ska få vinna. Vi ska bli seriesegrare utan en enda förlust. Och javisst. Lindome ledde länge efter ett skitmål, men när det återstod drygt 5 minuter fick jag en fantastisk pass, och själv mot 3 gifare krigade jag in vår reducering.
Jag lade mig ner i det äckliga gruset, mitt i en av alla miljoner vattenpölar, stängde ögonen och bara skrek. Strax därefter fick jag ett helblått stim över mig. Där låg vi, som ett gäng 7åringar och skrek av glädje i spöregn.
Det var ett fantastiskt ögonblick!
20 matcher. 13 vinster. 7 oavgjorda. 0 förluster. 60-15 i gjorda samt insläpta mål. 46 poäng.
Vi höll! Hela serien höll vi. Jag är enormt stolt över att ha fått leda Kållereds damlag upp till division 3. Jag är enormt stolt över att inte ha gett upp när allt gick som tyngst. Jag är enormt stolt över att ha blivit årets spelare. Och jag är enormt stolt över att ha fått spela med världens finaste brudar under en sådan lång tid.
Jag är tacksam och fruktansvärt jävla stolt!
Året var 2007. Jag minns att vi spelade vår första seriematch mot Bergum på Frejavallen för att KIP inte var spelduglig, naturgräs, som det då var. Det var en konstig match där det tillslut blev 2-2. Jag hade två stolpträffar och ett bortblåst nickmål där inte ens domarn visste varför han blåste?
Jag minns väl premiärnerverna och hur skönt det var att ha avklarat första matchen. Laget samlades efteråt och gick igenom allt som hänt och vi lovade varandra att köra över varenda lag därefter. Spela för varandra i glädje och i sorg. Veckan därpå for vi ut till Nol med förhoppningar om att spela roligt och bra. Det slutade med att vi gjorde vår sämsta match för säsongen.
Men nu fick vi äntligen vandra in på vår riktiga hemmaplan. Och mer förbannade än någonsin snörade vi på oss dojorna och lovade att springa tills vi spydde, att vi aldrig skulle ge oss. Och tack för det löfet! 5-1 och lysande spel.
2 mål, 1 assist och matchens lirare signad: Nummer 7 - Jojo.
Men världens självförtroende fortsatte vi vår resa. Vi gick in i sommaruppehållet utan någon förslust på 10 matcher.
Någonting som betydde väldigt mycket under uppehållet var att även om vi inte hade varken träning eller match, så hade vi nåra samlingar med bara tjejerna där vi tjötade, åt mat och bara hade det mysigt utan någon fotboll. Lagkärlek? Ja!
I augusti var vi igång igen. Vi var så överlägsna så vi flög på moln. Ingenting kunde rubba vårat självförtroende. Vi trodde på varandra och på oss själva. Tillslut trodde vi att vi redan var klara för div.3 med drygt sju matcher kvar började någon konstig känsla av nervositet krypa in.
Vi började släppa förbi oss motståndarna, hade ingen adress på passningarna och när vi bara producerade oavgjorda matcher började lagom bakom sakta krypa närmare. Vi började tvivla, och mina axlar blev tyngre och tyngre av all press.
Jag har annars gillat att stå i centrum. Att leda mitt lag. Att våga ta tag i det när ingen annan gör det. Jag trivdes med att "publiken" (ja, dom som faktiskt alltid var där) skrek: Ta tag i det nu, Jojo. Men när allting började gå ner i en dvala och jag började tvivla på mig själv var det svårt att som 18åring hålla ihop ett överspänt damlag. Jag ville så mycket. Jag ville bevisa för alla att jag var så bra som jag var. Jag visste vad jag kunde. Laget visste vad jag kunde. Men visste resten?
Men vi höll ihop det. Vi träffades igen, bara laget och snackade om vad vi skulle göra. Vi peppade upp varandra och vi avslutade serien utomordentligt. Sista matchen, derbymatch mot Lindome på en tungsprungen grusplan i fullständigt ösregn. Vi var redan klara för trean och vi var fortfarande obesegrade, så vi intalade oss själva att i helvete heller att Lindome ska få vinna. Vi ska bli seriesegrare utan en enda förlust. Och javisst. Lindome ledde länge efter ett skitmål, men när det återstod drygt 5 minuter fick jag en fantastisk pass, och själv mot 3 gifare krigade jag in vår reducering.
Jag lade mig ner i det äckliga gruset, mitt i en av alla miljoner vattenpölar, stängde ögonen och bara skrek. Strax därefter fick jag ett helblått stim över mig. Där låg vi, som ett gäng 7åringar och skrek av glädje i spöregn.
Det var ett fantastiskt ögonblick!
20 matcher. 13 vinster. 7 oavgjorda. 0 förluster. 60-15 i gjorda samt insläpta mål. 46 poäng.
Vi höll! Hela serien höll vi. Jag är enormt stolt över att ha fått leda Kållereds damlag upp till division 3. Jag är enormt stolt över att inte ha gett upp när allt gick som tyngst. Jag är enormt stolt över att ha blivit årets spelare. Och jag är enormt stolt över att ha fått spela med världens finaste brudar under en sådan lång tid.
Jag är tacksam och fruktansvärt jävla stolt!
Frusen!
Kl. 15:14
Två timmars pass med småtjejerna i spöregn på KIP mellan 11-13 idag, och jag har fortfarande inte tinat. Gud vad det är sjukt mycket roligare att spela själv i sådant här väder, än att vara ledare.
Jag saknar fotbollen. Jag saknar laget. Jag saknar gemenskapen. Jag saknar allt som har med Kållereds fantastiska damlag att göra. Allt. Den kniven som sattes i mitt bröst när laget las ner för nåra månader sedan håller fortfarande på att sakta men säkert att dras ut.
Det gör förbannat ont!
Jag saknar (och kommer nog alltid att göra det) mitt lag.
Två timmars pass med småtjejerna i spöregn på KIP mellan 11-13 idag, och jag har fortfarande inte tinat. Gud vad det är sjukt mycket roligare att spela själv i sådant här väder, än att vara ledare.
Jag saknar fotbollen. Jag saknar laget. Jag saknar gemenskapen. Jag saknar allt som har med Kållereds fantastiska damlag att göra. Allt. Den kniven som sattes i mitt bröst när laget las ner för nåra månader sedan håller fortfarande på att sakta men säkert att dras ut.
Det gör förbannat ont!
Jag saknar (och kommer nog alltid att göra det) mitt lag.
