utveckling?
Kl. 19:50
Ehm...jag undrar vad som hänt med utvecklingen de senaste sju åren. Jag menar, då visste man knappt vad dator var för någonting och nu är det typ hela livet. Nästan pinsamt hur besatta många, eller de flesta, människor är av sin dator.
I alla fall, "min" dator slutade fungera för typ en vecka sedan och jag har mest ångest över alla miljoner bilder osv. jag har där. Så jag hoppas mer än innerligt att han - Lennart - datorn alltså, vaknar igen så jag hinner spara alla saker jag behöver. Fast ännu mer frustrerande är att jag nästan skrivit klart ett arbete till skolan som ska vara inne nästa vecka, så nu måste jag sätta mig och skriva om allt, vilket är... skitjobbigt.
Veckan i sig har väl varit okej. Hade cup med småbrudarna igår, och dem skötte sig bra våra små proffs. I fredags hade jag den västa dagen i mitt liv. Var helt dämpad och allt var pest och pina. Jag kom ingenstans i skolan så alla gick förbi mig, men det var ingen idé att slarva till något bara för att få det gjort, så jag sket i det. Idag var jag lika effektiv som vanligt och gick förbi alla som gått förbi mig i fredags, jag blev klar först och det var bra för självkänslan.
I tisdags hade jag studiedag, vilket var nödvändigt, det utnyttjade jag med en dubbelkörlektion och sedan for in till staden för att träffa Johan. Vi fikade i säkert fyra timmar på samma ställe sedan gick vi på bio (- flickan som lekte med elden). Ett bra återseende, det var mys och nu, idag, han sitter nog på planet nu, så åker han ner till mellan östern med FN och krigar.. Det är nog inte alla som fått in FN och krig i samma mening, och det är väl inte riktigt det han ska göra i Afganistan heller, men på ett eller annat vis så blir han ju garanterat indragen i skiten. Jag kommer väl att göra som på film och sitta hemma sömnlös och vara orolig, förstår inte vad han ska dit ner och göra överhuvudtaget -.-
Annars har det nog inte hänt sådär jättemycket nytt, vad jag vet. Eller sa jag att jag och bror varit på Storan och lyssnat på Marcus Birro för nån helg sedan? Fantastiskt bra och jag är helt frälst!
Over and Out
Ehm...jag undrar vad som hänt med utvecklingen de senaste sju åren. Jag menar, då visste man knappt vad dator var för någonting och nu är det typ hela livet. Nästan pinsamt hur besatta många, eller de flesta, människor är av sin dator.
I alla fall, "min" dator slutade fungera för typ en vecka sedan och jag har mest ångest över alla miljoner bilder osv. jag har där. Så jag hoppas mer än innerligt att han - Lennart - datorn alltså, vaknar igen så jag hinner spara alla saker jag behöver. Fast ännu mer frustrerande är att jag nästan skrivit klart ett arbete till skolan som ska vara inne nästa vecka, så nu måste jag sätta mig och skriva om allt, vilket är... skitjobbigt.
Veckan i sig har väl varit okej. Hade cup med småbrudarna igår, och dem skötte sig bra våra små proffs. I fredags hade jag den västa dagen i mitt liv. Var helt dämpad och allt var pest och pina. Jag kom ingenstans i skolan så alla gick förbi mig, men det var ingen idé att slarva till något bara för att få det gjort, så jag sket i det. Idag var jag lika effektiv som vanligt och gick förbi alla som gått förbi mig i fredags, jag blev klar först och det var bra för självkänslan.
I tisdags hade jag studiedag, vilket var nödvändigt, det utnyttjade jag med en dubbelkörlektion och sedan for in till staden för att träffa Johan. Vi fikade i säkert fyra timmar på samma ställe sedan gick vi på bio (- flickan som lekte med elden). Ett bra återseende, det var mys och nu, idag, han sitter nog på planet nu, så åker han ner till mellan östern med FN och krigar.. Det är nog inte alla som fått in FN och krig i samma mening, och det är väl inte riktigt det han ska göra i Afganistan heller, men på ett eller annat vis så blir han ju garanterat indragen i skiten. Jag kommer väl att göra som på film och sitta hemma sömnlös och vara orolig, förstår inte vad han ska dit ner och göra överhuvudtaget -.-
Annars har det nog inte hänt sådär jättemycket nytt, vad jag vet. Eller sa jag att jag och bror varit på Storan och lyssnat på Marcus Birro för nån helg sedan? Fantastiskt bra och jag är helt frälst!
Over and Out
"älska fotboll"
Kl. 20:55
Jag har kommit på varför mitt korsband gick av första gången. Antagligen är tanken aningen paraniod, men jag tror stenhårt på den. I typ 2-3 år hade jag haft ett "älska fotboll" armband runt handleden, alltid. Dygnet runt. Jag fick tom. gult kort för domarn klassade det som "smycke" en gång när jag hade det, fast det var sagt i en intervju i tidningen att det var okej på match. Det armbandet gick sönder någon gång i mitten av april.
Och ja, redan då var jag paranoid och trodde att hela grymmeåret 2007 berodde på det och alla andra fasoner jag hade för mig. Jag åt tex. köttbullar o, snabbmakaroner med ketchup och vitlökssås innan varje match, jag lyssnade alltid på samma låt precis innan matchstart och jag var tvungen att dricka två koppar kaffe på samlingen. Jag trodde på allvar att det var allt detta som gjorde att jag presterade så bra hela det året.
Men armbandet gick sönder, de första matcherna hade jag det innanför benskyddet, men Lerum-matchen den 18 maj 2008 var första matchen helt utan det. Och vad går jag och gör? Jo, drar av det förbannade korsbandet och krossar mina drömmars dröm. Sedan dess har jag haft otur i allt typ...
JAG VET, det är både absurt och osannolikt, men visst är det lite kusligt och märkligt att jag drar av det första matchen utan armbandet?
Jag kanske ska börja bära det igen? -.-
Jag har kommit på varför mitt korsband gick av första gången. Antagligen är tanken aningen paraniod, men jag tror stenhårt på den. I typ 2-3 år hade jag haft ett "älska fotboll" armband runt handleden, alltid. Dygnet runt. Jag fick tom. gult kort för domarn klassade det som "smycke" en gång när jag hade det, fast det var sagt i en intervju i tidningen att det var okej på match. Det armbandet gick sönder någon gång i mitten av april.
Och ja, redan då var jag paranoid och trodde att hela grymmeåret 2007 berodde på det och alla andra fasoner jag hade för mig. Jag åt tex. köttbullar o, snabbmakaroner med ketchup och vitlökssås innan varje match, jag lyssnade alltid på samma låt precis innan matchstart och jag var tvungen att dricka två koppar kaffe på samlingen. Jag trodde på allvar att det var allt detta som gjorde att jag presterade så bra hela det året.
Men armbandet gick sönder, de första matcherna hade jag det innanför benskyddet, men Lerum-matchen den 18 maj 2008 var första matchen helt utan det. Och vad går jag och gör? Jo, drar av det förbannade korsbandet och krossar mina drömmars dröm. Sedan dess har jag haft otur i allt typ...
JAG VET, det är både absurt och osannolikt, men visst är det lite kusligt och märkligt att jag drar av det första matchen utan armbandet?
Jag kanske ska börja bära det igen? -.-
käpp rätt åt helvete,
Kl. 19:16
Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla allt. Mina ögonlock känns rätt tunga nu. Mina ögon är svullna och mitt knä gör bedrövligt ont. Min kropp är en stor sorg och ångesten kväver mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Att behöva gå igenom mitt livs trauma förra året, ja jag kallar det trauma för det är det värsta som hänt mig, att mitt knä gick sönder mitt i toppen på min "karriär", det kändes förjävligt. Men, nu när jag har tränat och lagt ner all kraft och tid i världen på att få ett fungerande knä, ett starkt knä, så att jag skulle kunna fullboda mina fotbollsdrömmar, det gick ju käpp rätt åt helvete. För nu är jag där igen. Det är som att vakna i samma mardröm om och om igen.
Jag kan inte beskriva hur för jävla dåligt jag mår just nu. Det är just i såndana här tillfällen jag hade velat låsa in mig på mitt rum och vara där. Bara få släppa ut allt utan att någon kommer och ger tröstande kramar eller vänliga ord, för det klarar jag inte av, allt blir bara ännu värre.
Jag vill visa mig stark. Jag vill visa glädje. Och många gånger tror jag på mig själv när jag ska spela lycklig. Allt för ofta är det ren teater. Jag gillar inte att gråta inför folk. Då känner jag mig genast svag och nertryckt. Men jag måste försöka acceptera att jag inte är så stark som jag tror att jag är.
Att gå igenom bakslag efter bakslag klarar ingen människa i världen av och jag är inte mer än en människa, så varför ska jag klara det? Att gå igenom samma process en gång till. Samma långdragna, förbannat tråkiga rehablitering, för andra gången.
Är det verkligen bara att bita ihop och komma igen, igen?
Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla allt. Mina ögonlock känns rätt tunga nu. Mina ögon är svullna och mitt knä gör bedrövligt ont. Min kropp är en stor sorg och ångesten kväver mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Att behöva gå igenom mitt livs trauma förra året, ja jag kallar det trauma för det är det värsta som hänt mig, att mitt knä gick sönder mitt i toppen på min "karriär", det kändes förjävligt. Men, nu när jag har tränat och lagt ner all kraft och tid i världen på att få ett fungerande knä, ett starkt knä, så att jag skulle kunna fullboda mina fotbollsdrömmar, det gick ju käpp rätt åt helvete. För nu är jag där igen. Det är som att vakna i samma mardröm om och om igen.
Jag kan inte beskriva hur för jävla dåligt jag mår just nu. Det är just i såndana här tillfällen jag hade velat låsa in mig på mitt rum och vara där. Bara få släppa ut allt utan att någon kommer och ger tröstande kramar eller vänliga ord, för det klarar jag inte av, allt blir bara ännu värre.
Jag vill visa mig stark. Jag vill visa glädje. Och många gånger tror jag på mig själv när jag ska spela lycklig. Allt för ofta är det ren teater. Jag gillar inte att gråta inför folk. Då känner jag mig genast svag och nertryckt. Men jag måste försöka acceptera att jag inte är så stark som jag tror att jag är.
Att gå igenom bakslag efter bakslag klarar ingen människa i världen av och jag är inte mer än en människa, så varför ska jag klara det? Att gå igenom samma process en gång till. Samma långdragna, förbannat tråkiga rehablitering, för andra gången.
Är det verkligen bara att bita ihop och komma igen, igen?
ringa doktor på otursdagen...
Kl. 11:23
- pustar ut - nu har jag vågat. Jag har trotsat fredag den 13e och all dess myt om olycka. Trots dryga timmen med förberedelser och nervositet över ett samtal tog jag upp luren och ringde Mölndals sjukhus. Och tur är väl att dom är så enkla o, trevliga att prata med där på sjukgymnastiken.
I alla fall.. jag sa som det var med mitt knä och Jenny, en av sjukgymnasterna där tog sig tid att faktiskt prata och lyssna på mig. Underbar människa. Fick en tid redan på onsdagmorgon då hon skall försöka reda ut mina problem och ge mig nya träningsövningar. Just nu känns det jävligt bra, men jag har fortfarande ett till samtal jag ska få gjort. Jag ska försöka få en tid med min väldigt överbokade läkare som opererade mig. Får se om jag tar tag i det samtalet idag eller om jag gör det någon annan dag, för det är ett tålamodssamtal där man blir skickad mellan tusen olika människor innan man kommer rätt, och när man väl kommer rätt så är det hundra timmars väntetid,.
Det är sjukt vilken fobi jag har för att ringa samtal. Jag förstår inte var ifrån det kommer. Hur svårt är det att prata i telefon liksom? Dessutom när man inte känner människan eller ens kan se den. Jag vet inte... jag har alltid haft lättare att prata med folk "öga-mot-öga", som det så tjusigt heter.
Nu ska jag ge mig själv en klapp på axeln för att ett samtal är avklarat. Lars Winnerbäck ska få ta tillbaka mig ner på jorden igen.
Over and Out
- pustar ut - nu har jag vågat. Jag har trotsat fredag den 13e och all dess myt om olycka. Trots dryga timmen med förberedelser och nervositet över ett samtal tog jag upp luren och ringde Mölndals sjukhus. Och tur är väl att dom är så enkla o, trevliga att prata med där på sjukgymnastiken.
I alla fall.. jag sa som det var med mitt knä och Jenny, en av sjukgymnasterna där tog sig tid att faktiskt prata och lyssna på mig. Underbar människa. Fick en tid redan på onsdagmorgon då hon skall försöka reda ut mina problem och ge mig nya träningsövningar. Just nu känns det jävligt bra, men jag har fortfarande ett till samtal jag ska få gjort. Jag ska försöka få en tid med min väldigt överbokade läkare som opererade mig. Får se om jag tar tag i det samtalet idag eller om jag gör det någon annan dag, för det är ett tålamodssamtal där man blir skickad mellan tusen olika människor innan man kommer rätt, och när man väl kommer rätt så är det hundra timmars väntetid,.
Det är sjukt vilken fobi jag har för att ringa samtal. Jag förstår inte var ifrån det kommer. Hur svårt är det att prata i telefon liksom? Dessutom när man inte känner människan eller ens kan se den. Jag vet inte... jag har alltid haft lättare att prata med folk "öga-mot-öga", som det så tjusigt heter.
Nu ska jag ge mig själv en klapp på axeln för att ett samtal är avklarat. Lars Winnerbäck ska få ta tillbaka mig ner på jorden igen.
Over and Out
det ä' så det ä'.
Kl. 14:47
Var i skolan i tre och en halv timme förut. Jag och Julia i min klass gjorde klart en powerpoint-presentation om en möbeluppgift vi gjorde i måndags. På måndag är det redovisning och fram tills dess har jag ingenting att göra. Så imorgon får jag ta mig an mig själv och vara hemma iom. att jag och Pernilla redan är klara med våra snurrfåtöljer. Och vilket jävla team vi har varit! Det är skönt att hon och jag vill hålla samma tempo, för jag dör ju av trisstess om jag inte har någonting att göra eller om det går för långsamt. Så yep, vi får vara hemma imorn.
Då ska jag passa på och ringa både Mölndals sjukhus där jag gick största delen av min rehablitering med knät, men även den sjukgymnasten jag hade från Eken hälsan den sista månaden. Mitt knä gör ju ont...igen. Och alla säger att jag måste kolla upp det, så jag får väl försöka styra upp mina nerver och ringa och snacka med dem iallafall. Igår var jag på en föreläsning om akut skadebehandling och tejpning - väldigt nyttigt!
Det var Elfsborgs sjukgymnast som höll i det och jag pratade med honom lite efteråt och det var väl mer eller mindre han som övertalade mig att söka upp "hjälp" igen. Han vet ju vad han snackar om så jag får väl följa hans råd, hur rädd jag än är..
Ikväll skall jag på handboll. Riktig handboll. Jag har aldrig varit på det innan så det ska bli spännande. Det är jag och nåra i FSH som ska gå, så de ska bli mys att göra nått utanför ÖIS för en gång skull.
PUSS!
Over and Out
Var i skolan i tre och en halv timme förut. Jag och Julia i min klass gjorde klart en powerpoint-presentation om en möbeluppgift vi gjorde i måndags. På måndag är det redovisning och fram tills dess har jag ingenting att göra. Så imorgon får jag ta mig an mig själv och vara hemma iom. att jag och Pernilla redan är klara med våra snurrfåtöljer. Och vilket jävla team vi har varit! Det är skönt att hon och jag vill hålla samma tempo, för jag dör ju av trisstess om jag inte har någonting att göra eller om det går för långsamt. Så yep, vi får vara hemma imorn.
Då ska jag passa på och ringa både Mölndals sjukhus där jag gick största delen av min rehablitering med knät, men även den sjukgymnasten jag hade från Eken hälsan den sista månaden. Mitt knä gör ju ont...igen. Och alla säger att jag måste kolla upp det, så jag får väl försöka styra upp mina nerver och ringa och snacka med dem iallafall. Igår var jag på en föreläsning om akut skadebehandling och tejpning - väldigt nyttigt!
Det var Elfsborgs sjukgymnast som höll i det och jag pratade med honom lite efteråt och det var väl mer eller mindre han som övertalade mig att söka upp "hjälp" igen. Han vet ju vad han snackar om så jag får väl följa hans råd, hur rädd jag än är..
Ikväll skall jag på handboll. Riktig handboll. Jag har aldrig varit på det innan så det ska bli spännande. Det är jag och nåra i FSH som ska gå, så de ska bli mys att göra nått utanför ÖIS för en gång skull.
PUSS!
Over and Out
it's really been a shit year....
Kl. 19:54
Jag säger som Timo:
"It's really been a shit year this far,
my spirits too low for champagne and cigars."
Ett skitår är väl egentligen underdrift? Jag menar;
- mitt lag åkte ur trean
- öis åkte ur allsvenskan
- inget sverige i vm
- mitt knä gör fortfarande ont o jag är för rädd för i kolla upp det.
- vi fick göra ett skitsvårt bestlut om att splittra våra småtjejer till 00/01. och nu verkar det som om vi "riktiga" ledare mer och mer utesluts från det vi byggt upp.
Världen rasar inte samman, men den bli så mycket jobbigare att leva i när ingenting går ens väg. Nästa år blir det ett tråkigt fotbollsår, men jag hoppas jag kan väga upp det med andra bra saker.
För jag har faktiskt 3 starka punkter att sikta efter, även om ett skitår verkligen drar ner på både motivation, vilja och ork. Men...
- körkortet kommer bara närmare och närmare
- jag håller på med en utbildning som jag älskar och tror på.
- jag ska träna knät så starkt som det aldrig innan varit och hoppas att det håller sig friskt i en skittråkig serie men mycket tjong och långsamma spelare.
Om inget av detta funkar så har jag ju fyllt 20 nu och kan därmed supa ner mig precis hur mycket jag vill. Men jag hoppas och tror på ett bra år 2010, om man bortser helt från fotboll.
Over and Out
Jag säger som Timo:
"It's really been a shit year this far,
my spirits too low for champagne and cigars."
Ett skitår är väl egentligen underdrift? Jag menar;
- mitt lag åkte ur trean
- öis åkte ur allsvenskan
- inget sverige i vm
- mitt knä gör fortfarande ont o jag är för rädd för i kolla upp det.
- vi fick göra ett skitsvårt bestlut om att splittra våra småtjejer till 00/01. och nu verkar det som om vi "riktiga" ledare mer och mer utesluts från det vi byggt upp.
Världen rasar inte samman, men den bli så mycket jobbigare att leva i när ingenting går ens väg. Nästa år blir det ett tråkigt fotbollsår, men jag hoppas jag kan väga upp det med andra bra saker.
För jag har faktiskt 3 starka punkter att sikta efter, även om ett skitår verkligen drar ner på både motivation, vilja och ork. Men...
- körkortet kommer bara närmare och närmare
- jag håller på med en utbildning som jag älskar och tror på.
- jag ska träna knät så starkt som det aldrig innan varit och hoppas att det håller sig friskt i en skittråkig serie men mycket tjong och långsamma spelare.
Om inget av detta funkar så har jag ju fyllt 20 nu och kan därmed supa ner mig precis hur mycket jag vill. Men jag hoppas och tror på ett bra år 2010, om man bortser helt från fotboll.
Over and Out
alltid, oavsett
När allt är som mörkast är det ändå alltid dina vackra färger som lyser starkast.
Jag bär rött och blått även i sorgens dagar. Kärleken och trohetens färger, alltid.
Vårt äktenskap säger "i nöd och lust" och jag kommer vara med dig hela vägen. Jag lovar.
Häng Gud!
Kl. 18:26
Jag vet inte. Allt jag känner nu är tomhet. Det gör så fruktansvärt jävla ont. Igår var jag arg, imorse ledsen men just nu känner jag ingenting. Är helt tom.
Allt känns så onödigt. Allt hopp och all tro, för vadå? Inte ett jävla skit. Precis när hjärtat började läka så krossas det i tusen bitar...igen. Är det meningen att vi ska stå på en ekande arena mot fejtlag som Qviding och Ljungkile och sjunga "Vi vänder och går upp" ...igen?
Det är ju fan patetiskt.
Mitt vackra ÖIS är tillbaka på ruta ett, igen. Jag tänker dra nått gammalt över mig och inte komma fram förrän öisgården lyser vackrare än vårens första blommor.
Jag vet inte. Allt jag känner nu är tomhet. Det gör så fruktansvärt jävla ont. Igår var jag arg, imorse ledsen men just nu känner jag ingenting. Är helt tom.
Allt känns så onödigt. Allt hopp och all tro, för vadå? Inte ett jävla skit. Precis när hjärtat började läka så krossas det i tusen bitar...igen. Är det meningen att vi ska stå på en ekande arena mot fejtlag som Qviding och Ljungkile och sjunga "Vi vänder och går upp" ...igen?
Det är ju fan patetiskt.
Mitt vackra ÖIS är tillbaka på ruta ett, igen. Jag tänker dra nått gammalt över mig och inte komma fram förrän öisgården lyser vackrare än vårens första blommor.
