pangboomkrash

Kl. 16:40
Året var 2007. Jag minns att vi spelade vår första seriematch mot Bergum på Frejavallen för att KIP inte var spelduglig, naturgräs, som det då var. Det var en konstig match där det tillslut  blev 2-2. Jag hade två stolpträffar och ett bortblåst nickmål där inte ens domarn visste varför han blåste?  

Jag minns väl premiärnerverna och hur skönt det var att ha avklarat första matchen. Laget samlades efteråt och gick igenom allt som hänt och vi lovade varandra att köra över varenda lag därefter. Spela för varandra i glädje och i sorg.  Veckan därpå for vi ut till Nol med förhoppningar om att spela roligt och bra. Det slutade med att vi gjorde vår sämsta match för säsongen.  

Men nu fick vi äntligen vandra in på vår riktiga hemmaplan. Och mer förbannade än någonsin snörade vi på oss dojorna och lovade att springa tills vi spydde, att vi aldrig skulle ge oss. Och tack för det löfet! 5-1 och lysande spel.
2 mål, 1 assist och matchens lirare signad: Nummer 7 - Jojo.

Men världens självförtroende fortsatte vi vår resa. Vi gick in i sommaruppehållet utan någon förslust på 10 matcher.

Någonting som betydde väldigt mycket under uppehållet var att även om vi inte hade varken träning eller match, så hade vi nåra samlingar med bara tjejerna där vi tjötade, åt mat och bara hade det mysigt utan någon fotboll. Lagkärlek? Ja!

I augusti var vi igång igen. Vi var så överlägsna så vi flög på moln. Ingenting kunde rubba vårat självförtroende. Vi trodde på varandra och på oss själva. Tillslut trodde vi att vi redan var klara för div.3 med drygt sju matcher kvar började någon konstig känsla av nervositet krypa in.

Vi började släppa förbi oss motståndarna, hade ingen adress på passningarna och när vi  bara producerade oavgjorda matcher började lagom bakom sakta krypa närmare. Vi började tvivla, och mina axlar blev tyngre och tyngre av all press.

Jag har annars gillat att stå i centrum. Att leda mitt lag. Att våga ta tag i det när ingen annan gör det. Jag trivdes med att "publiken" (ja, dom som faktiskt alltid var där) skrek: Ta tag i det nu, Jojo. Men när allting började gå ner i en dvala och jag började tvivla på mig själv var det svårt att som 18åring hålla ihop ett överspänt damlag. Jag ville så mycket. Jag ville bevisa för alla att jag var så bra som jag var. Jag visste vad jag kunde. Laget visste vad jag kunde. Men visste resten?

Men vi höll ihop det. Vi träffades igen, bara laget och snackade om vad vi skulle göra. Vi peppade upp varandra och vi avslutade serien utomordentligt. Sista matchen, derbymatch mot Lindome på en tungsprungen grusplan i fullständigt ösregn. Vi var redan klara för trean och vi var fortfarande obesegrade, så vi intalade oss själva att i helvete heller att Lindome ska få vinna. Vi ska bli seriesegrare utan en enda förlust. Och javisst. Lindome ledde länge efter ett skitmål, men när det återstod drygt 5 minuter fick jag en fantastisk pass, och själv mot 3 gifare krigade jag in vår reducering.

Jag lade mig ner i det äckliga gruset, mitt i en av alla miljoner vattenpölar, stängde ögonen och bara skrek. Strax därefter fick jag ett helblått stim över mig. Där låg vi, som ett gäng 7åringar och skrek av glädje i spöregn.

Det var ett fantastiskt ögonblick!

20 matcher. 13 vinster. 7 oavgjorda. 0 förluster. 60-15 i gjorda samt insläpta mål. 46 poäng.

Vi höll! Hela serien höll vi. Jag är enormt stolt över att ha fått leda Kållereds damlag upp till division 3. Jag är enormt stolt över att inte ha gett upp när allt gick som tyngst. Jag är enormt stolt över att ha blivit årets spelare. Och jag är enormt stolt över att ha fått spela med världens finaste brudar under en sådan lång tid.

Jag är tacksam och fruktansvärt jävla stolt!