fotboll, fotboll och ännu mera fotboll.
Kl. 20:51
Ja, mitt liv är fullständigt fotbollsstämplat. Och jag gillar det!
Dessutom har hockeyn satt igång nu med, så nu färlängs mitt tv-tittande ännu mer. Älskade Frölunda har inlett med två segrar och ser starka ut iår.
Jag och mina tjejer spelade mot Qviding i torsdags. Vi samlades, somvanligt, med fika i sportcentret 1½ timme innan avspark. Det var glada miner och ett skönt gung i hela gänget. Jag var trött så försökte mest pigga upp mig. Efter fikat, eller under fikat fick vi en utskällning av vår tränare. Vilket vi behöver mer än vad vi får. Efter det kändes laget ännu mer taggat och jag började vakna till liv.
Coach...ja, pappa.. drog startelvan, och han bänkade mig. Jag sket i att bry mig och var bara allmänt arg på mig själv.
Matchen startade och det var två lag som kände på varandra. Första 10 var ganska händelsefattiga och vi märkte inte av det "målkalas" som tydligen skulle inträffa idag, för Qvidings del, enligt dom. Jag hade fortfarande inte släppt att jag fick börja på bänken och var allmänt nonchalant mot allt. (ja, jag är skitdålig på att ta kritik och ett nedslag.)
I 28e minuten blev jag inbytt och jag kände mig mer taggad än någonsin, han skulle då få se att han gjorde fel som bänkat mig. Jag kom in och sprang på allt, överallt i 2 minuter. I 30 minuten spelade jag fram Hanna som kom fri med målvakten och enkelt rullade in 1-0. Minuten senare spelade jag fram Hanna igen, som drev framåt och spelade tillbaka. Jag drog på ett långskott utanför straffområdet och gick i målvaktens högra innerstolpe och in. Lyckan var stor och revanchen ännu större. Där fick han, tänkte jag och var ganska tillfreds med mig själv. På 4 minuter hade jag gjort ett mål och en assist.
Resultatet höll sig halvleken ut, och i 2a dundrade vi in 3-0 och också blev slutresultatet. Målkalas - ja, fast i KSK's favör. Där fick han för en utskällning och sedan en bänkning.
Och ja, det där med hopp och förtvivlan. ÖIS fortsätter på det spåret. Ena sekunden tror man att det kommer bli en enkel seger (jag vet att inga segrar är enkla..) och andra så tror man att det kommer bli storförlust. Jag vet inte riktigt vart jag har mitt hjärtas lag.
I torsdags, samtidigt som vi spelade, hade ÖIS världens chans att ta sig upp på kvalplats. Att gå förbi både DIF och Bajen i ett enda slag. Vad händer då? Jo, det blir en furlust mot tafatta Trelleborg från Sveriges sydligaste delar. Nu har dom chansen igen. Bajen förlorade förut och jag är ganska säker på att AIK vinner mot Djurgårn imorn. ÖIS möter däremot Häcken på Rambersgvallen där getingarna har ett väääldigt stabilt segerschema. Men jag hoppas att mina fina bryter upp och tar sig till kvalplats på tisdag. Jag hoppas och jag vågar inget annat än att tro.
Jag tror, och jag älskar. Och det kommer jag alltid göra. Jag är född, och kommer dö öisare. Och jag är stolt och tänker inte ta emot nått enda skit som spottas mot ÖIS. Jag är trogen och tycker fortfarande att det är så jävla skönt att vara öisare.
Jag ger aldrig upp, jag älskar ÖIS.
Over and Out
Ja, mitt liv är fullständigt fotbollsstämplat. Och jag gillar det!
Dessutom har hockeyn satt igång nu med, så nu färlängs mitt tv-tittande ännu mer. Älskade Frölunda har inlett med två segrar och ser starka ut iår.
Jag och mina tjejer spelade mot Qviding i torsdags. Vi samlades, somvanligt, med fika i sportcentret 1½ timme innan avspark. Det var glada miner och ett skönt gung i hela gänget. Jag var trött så försökte mest pigga upp mig. Efter fikat, eller under fikat fick vi en utskällning av vår tränare. Vilket vi behöver mer än vad vi får. Efter det kändes laget ännu mer taggat och jag började vakna till liv.
Coach...ja, pappa.. drog startelvan, och han bänkade mig. Jag sket i att bry mig och var bara allmänt arg på mig själv.
Matchen startade och det var två lag som kände på varandra. Första 10 var ganska händelsefattiga och vi märkte inte av det "målkalas" som tydligen skulle inträffa idag, för Qvidings del, enligt dom. Jag hade fortfarande inte släppt att jag fick börja på bänken och var allmänt nonchalant mot allt. (ja, jag är skitdålig på att ta kritik och ett nedslag.)
I 28e minuten blev jag inbytt och jag kände mig mer taggad än någonsin, han skulle då få se att han gjorde fel som bänkat mig. Jag kom in och sprang på allt, överallt i 2 minuter. I 30 minuten spelade jag fram Hanna som kom fri med målvakten och enkelt rullade in 1-0. Minuten senare spelade jag fram Hanna igen, som drev framåt och spelade tillbaka. Jag drog på ett långskott utanför straffområdet och gick i målvaktens högra innerstolpe och in. Lyckan var stor och revanchen ännu större. Där fick han, tänkte jag och var ganska tillfreds med mig själv. På 4 minuter hade jag gjort ett mål och en assist.
Resultatet höll sig halvleken ut, och i 2a dundrade vi in 3-0 och också blev slutresultatet. Målkalas - ja, fast i KSK's favör. Där fick han för en utskällning och sedan en bänkning.
Och ja, det där med hopp och förtvivlan. ÖIS fortsätter på det spåret. Ena sekunden tror man att det kommer bli en enkel seger (jag vet att inga segrar är enkla..) och andra så tror man att det kommer bli storförlust. Jag vet inte riktigt vart jag har mitt hjärtas lag.
I torsdags, samtidigt som vi spelade, hade ÖIS världens chans att ta sig upp på kvalplats. Att gå förbi både DIF och Bajen i ett enda slag. Vad händer då? Jo, det blir en furlust mot tafatta Trelleborg från Sveriges sydligaste delar. Nu har dom chansen igen. Bajen förlorade förut och jag är ganska säker på att AIK vinner mot Djurgårn imorn. ÖIS möter däremot Häcken på Rambersgvallen där getingarna har ett väääldigt stabilt segerschema. Men jag hoppas att mina fina bryter upp och tar sig till kvalplats på tisdag. Jag hoppas och jag vågar inget annat än att tro.
Jag tror, och jag älskar. Och det kommer jag alltid göra. Jag är född, och kommer dö öisare. Och jag är stolt och tänker inte ta emot nått enda skit som spottas mot ÖIS. Jag är trogen och tycker fortfarande att det är så jävla skönt att vara öisare.
Jag ger aldrig upp, jag älskar ÖIS.
Over and Out
Äntligen var det vi igen.
Kl. 20:03
Fantastiska fredagskväll då fina Göteborg äntligen lystes upp med magi och lycka igen. För ja, kl. 20 stog han där, på Lisebergs stora scen...igen. Det är helt galet att vi återförenas år efter år efter år och att du aldrig någonsin har lyckats göra mig besviken.
TACK för ikväll, jag hoppas inte det dröjer så lång tid tills nästa gång. <3
Fantastiska fredagskväll då fina Göteborg äntligen lystes upp med magi och lycka igen. För ja, kl. 20 stog han där, på Lisebergs stora scen...igen. Det är helt galet att vi återförenas år efter år efter år och att du aldrig någonsin har lyckats göra mig besviken.
TACK för ikväll, jag hoppas inte det dröjer så lång tid tills nästa gång. <3
"...ring mig eller släng lappen."
Kl. 19:08
Någonting skitroligt hände mig igår.
Efter att ha gått en hel dag i skolan där allt bara gick käpp rätt åt helvete och jag var på dåligt humör så var jag med om en rolig insident på bussen från Lindome o hem.
Jag satt och väntade på min buss som skulle gå om cirkus en kvart och det gick omkring en kille (25-30 års åldern?) och diggade lite halvt till sin musik i sina lurar iklädd sina gula arbetsbyxor och lite diskret kikade på mig oavbrutet. Tillslut tyckte jag det började bli obehagligt och försökte undvika att kolla på honom, vilket alla som har haft någon stirrandes på sig vet är svårt att undvika.
Tåget kom och det började rulla in fler och fler folk för att invänta bussen. Den stirrande killen träffade en vän och jag kände en viss lättnad över att inte känna mig iaktagen. Bussen kom, jag klev på först..och efter en rad personer kom även den diggande gulbrallan. Han kollade på mig men gick förbi. Jag pustade ut och fortsatte mitt tidningsläsande.
Gulbrallan gick av vid Sinntorpskolan. Fast innan hann han av lade han en ihopvikt liten lapp på tidningen jag läste. Jag blev shockad när en arm plötsligt dök upp i sidan av tidningen, kollade upp och såg hans leende innan han sprang av bussen. Jag satt fortfarande still, som om jag inte fattat vad som precis hänt. Och när bussen börjat rulla tittade jag ner på lappen som fortfarande låg kvar på tidningen i mitt knä. Jag väcklade upp den och läste ett litet 7:an meddelande:
"du var så jävla söt. ring mig eller släng lappen. 07** ****** / Martin"
Så nu satt jag där i bussen med ett fånigt leende och med, förmodligen, fruktansvärt mycket bättre musik i öronen än min kära nyfunne beundrare Martin.
(ps. nej jag har varken ringt eller slängt lappen.)
Over and Out
Någonting skitroligt hände mig igår.
Efter att ha gått en hel dag i skolan där allt bara gick käpp rätt åt helvete och jag var på dåligt humör så var jag med om en rolig insident på bussen från Lindome o hem.
Jag satt och väntade på min buss som skulle gå om cirkus en kvart och det gick omkring en kille (25-30 års åldern?) och diggade lite halvt till sin musik i sina lurar iklädd sina gula arbetsbyxor och lite diskret kikade på mig oavbrutet. Tillslut tyckte jag det började bli obehagligt och försökte undvika att kolla på honom, vilket alla som har haft någon stirrandes på sig vet är svårt att undvika.
Tåget kom och det började rulla in fler och fler folk för att invänta bussen. Den stirrande killen träffade en vän och jag kände en viss lättnad över att inte känna mig iaktagen. Bussen kom, jag klev på först..och efter en rad personer kom även den diggande gulbrallan. Han kollade på mig men gick förbi. Jag pustade ut och fortsatte mitt tidningsläsande.
Gulbrallan gick av vid Sinntorpskolan. Fast innan hann han av lade han en ihopvikt liten lapp på tidningen jag läste. Jag blev shockad när en arm plötsligt dök upp i sidan av tidningen, kollade upp och såg hans leende innan han sprang av bussen. Jag satt fortfarande still, som om jag inte fattat vad som precis hänt. Och när bussen börjat rulla tittade jag ner på lappen som fortfarande låg kvar på tidningen i mitt knä. Jag väcklade upp den och läste ett litet 7:an meddelande:
"du var så jävla söt. ring mig eller släng lappen. 07** ****** / Martin"
Så nu satt jag där i bussen med ett fånigt leende och med, förmodligen, fruktansvärt mycket bättre musik i öronen än min kära nyfunne beundrare Martin.
(ps. nej jag har varken ringt eller slängt lappen.)
Over and Out
tungt, pinsamt och frustrerande.
Kl. 21:43
Ja, jag kan tycka att vi gjorde en bra lag- och kämparinsatts med tanke på situationen som var. Och ja, jag älskar fortfarande sporten fotboll.
Men när en division 3 match får spelas på en sandig grusplan med paffa bollar och en domarstabe som inte vet vad damfotboll är för någonting, då är det både tungt, pinsamt och frustrerande. När man frågar en fråga som: "varför blåste du där?" och får ett tyket svar som inte ens har med saken att göra tillbaka. När motståndarna får göra lite som dom vill utan att domarn bryr sig. Då har det gått för långt.
Jag och mina underbara damer spelar för att det är kul. Vi spelar för att vinna och vi spelar som ett lag. Det är dels därför jag älskar fotboll. Det är en lagsport som blir så mycket större än vad det egentligen är när det nalkas match. Idag gör vi verkligen ingen bra match, men vi försöker fortfarande att spela fotboll. Inte för att det är lätt att spela på en sandig grusplan med paffa bollar och med en domarstabe som inte vet vad damfotboll är för någonting. Men vi försökte och det räckte inte idag. Och det är fruktansvärt surt.
Det var en match där adrenalinet tillslut tog över. Den tillsammans med ilska och hat. Idag var det inte kul att spela fotboll, men jag spelar fortfarande med världens bästa tjejer. Och jag är glad att jag är uppvuxen och skolad i Kållereds blåa färger för hade jag bott i Landvetter hade jag förmodligen hatat fotboll, för dom vet lika mycket som dagens domarstabe om denna sport - ingenting.
Over and Out
Ja, jag kan tycka att vi gjorde en bra lag- och kämparinsatts med tanke på situationen som var. Och ja, jag älskar fortfarande sporten fotboll.
Men när en division 3 match får spelas på en sandig grusplan med paffa bollar och en domarstabe som inte vet vad damfotboll är för någonting, då är det både tungt, pinsamt och frustrerande. När man frågar en fråga som: "varför blåste du där?" och får ett tyket svar som inte ens har med saken att göra tillbaka. När motståndarna får göra lite som dom vill utan att domarn bryr sig. Då har det gått för långt.
Jag och mina underbara damer spelar för att det är kul. Vi spelar för att vinna och vi spelar som ett lag. Det är dels därför jag älskar fotboll. Det är en lagsport som blir så mycket större än vad det egentligen är när det nalkas match. Idag gör vi verkligen ingen bra match, men vi försöker fortfarande att spela fotboll. Inte för att det är lätt att spela på en sandig grusplan med paffa bollar och med en domarstabe som inte vet vad damfotboll är för någonting. Men vi försökte och det räckte inte idag. Och det är fruktansvärt surt.
Det var en match där adrenalinet tillslut tog över. Den tillsammans med ilska och hat. Idag var det inte kul att spela fotboll, men jag spelar fortfarande med världens bästa tjejer. Och jag är glad att jag är uppvuxen och skolad i Kållereds blåa färger för hade jag bott i Landvetter hade jag förmodligen hatat fotboll, för dom vet lika mycket som dagens domarstabe om denna sport - ingenting.
Over and Out
