pangboomkrash

Den där kärleken till Björn, var började den egentligen?

Han kom. Han sågs. Han segrade. Och dessutom står han kvar starkare än någonsin och lyser upp hopp i Örgrytes idrottsällskap när klubben/laget eller såväl också mina förhoppningar börjar tryta. Jag påstår att Björn är en lika starkt lysande stjärna i ÖIS som Marcus Allbäck alltid varit för oss.

Jag antyder däremot inte att Marcus är sämre, inte på något sätt. Marcus är en ÖISsymbol ända in i själ och hjärta. Säger man ÖIS tänker man på Marcus Allbäck. Det är stort. Han är stor.

Men däremot tror jag att ÖIS fallit snabbare om Björn försvunnit. Han är en krigare, i alla lägen. Han ger allting för laget. Det skulle inte spela någon roll om ÖIS legat under med 6-0 och de återstått 5 minuter, för Björn hade fortfarande gjort allt för att det inte skulle bli ett sjunde. För mig är han allt vad en fotbollsspelare ska vara. Han har bidragit med teknik, passningsspel och inte minst vinnarinstinkt. Men även hjärta, glädje och passion.

Så ja, vart började kärleken egentligen?

Tja.. Björn skrev på för ÖIS efter säsongen 2007, i november någongång. En lyckad födelsedagspresent, ja! När han först kom till oss hade jag ingenaning om vem han var och i samma veva kom Prytzan hem så jag la ingen större vikt i att ta reda på det heller. Men jag minns att det var en intervju med honom rätt nära inpå att han kommit. Det sas mycket i media att ÖIS var i kris osv. Och Björn svarade nått i stil med: "jag har lärt mig att man inte ska läsa för mycket av det som står i media. Men om det är så ska jag försöka vara med och vända på det..."

Säsongen, guldåret (om man får säga så?) 2008 satte igång och Björn gjorde sin första seriematch med nummer 7 på ryggen i en vacker rödblå tröja. Mot LB07. Han bidrog med fart och fläkt och var en av de bästa i ÖIS trots det uddlösa resultatet.

Björn hoppade fram- o, tillbaka mellan högerytter och forward, men när han började producera mål fick han en allt mer viktig roll i ÖIS. 2008 skulle jag helt klart stått på tåna och sträckt näven i luften och ärligt men bestämt säga att Björn Anklev var Superettans bästa spelare. Jag förälskade mig i hans sätt att vara både på och utanför plan i maj när ÖIS spelade ut Falkenberg på Valhalla. Björn var överallt den matchen. Han sprang, sköt, passade, dribblade, pratade, skrattade, surade och nickade! Och när man kom till ÖISgården så var det han som mötte ens blick och sa hej först.

Och ännu bättre skulle det bli. Bortamatch mot Enköping, jag var inte på plats men såg matchen i efterhand och har läst rapporterna. Björn Anklev stod för 3 av 5 mål. Det där var bara början på något stort.

Så från början var det hans fotbollsstil som jag föll för, sedan kan jag inte rå för att han ser förbaskat bra ut och dessutom, som jag fått veta nu på senare tid, även lyssnar på sjukt bra musik. Och glöm aldrig vilket nummer han har!

Så, ja.. på den vägen är det och så har det fortsatt. Min åsikt är att Björn, utan tvekan, är en av ÖIS viktigaste spelare. Vart han än är på planen. Forward, mittfält, eller som nu, omskolad till högerback. Han behövs och jag hoppas jag får se honom göra många fler matcher för världens vackraste klubb.

Han kom. Han sågs. Och inte minst: han segrade. Och dessutom står han kvar starkare än någonsin och lyser upp hopp i Örgrytes idrottsällskap när klubben/laget eller såväl också mina förhoppningar börjar tryta. Jag påstår att Björn är en lika starkt lysande stjärna i ÖIS som Marcus Allbäck alltid varit för oss.

Så, ja.. på den vägen är det och så har det fortsatt. Min åsikt är att Björn, utan tvekan, är en av ÖIS viktigaste spelare. Vart han än är på planen. Forward, mittfält, eller som nu, omskolad till högerback. Han behövs och jag hoppas jag får se honom göra många fler matcher för världens vackraste klubb.