Dötid
Kl. 19:10
Klockan är tio minuter över sju och det känns som denna dagen har varit precis lika enformig och meningslös som alla andra dagar den senaste veckan, eller de senaste två-tre. Det händer verkligen inte mycket saker i mitt liv just nu, och jag rör mig inte många knop om dagen heller, för den delen.. Mycket är väl beronede på mitt knä, men det känns så gammaldags att skylla på det hela tiden, jag får väl skaffa mig nya intressen och leva upp till mina föräldrar förväntningar om att jag så småning om skall få skaffat mig ett jobb. Det eviga tjatet och den dagliga frågan "har du sökt några jobb idag?" börjar bli lite för avlägset och dem borde förstå att det redan är alltför inprintat i mitt huvud.
Jag menar, det är väl klart jag vill ha ett jobb. Börja tjäna pengar och kunna försörja mig själv. Det är väl det en del av livet går ut på? Ta steget att flytta hemifrån när man blivit sådär någorlunda anställd så man slipper oroa sig för att allt helt plötsligt skall ta slut.
Men det där med arbetsförmedligen skrämmer mig. Det känns inte som de kan hjälpa mig på något sätt alls. Såhär långt har de inte gjort någonting för mig, mer än jag fått slösa dötid på att vänta.. Vänta på ingenting, eller jo.. På att bli inskriven och få berätta hur mycket som helst om mig själv, som personen jag talat med glömt redan innan jag lämnat rummet. Det känns inte som någon mening att vända sig dit, för känslan av dem är inte speciellt "hjälpande".
Jag har bestämt mig för att börja tatag i dagarna bättre. Visst tränar jag varje dag, men det känns som det är en del av det enformiga schemat som jag ofrivilligt lagt upp i mitt huvud. Jag skall börja gå korta prommenader, för de rekomenderade min sjukgymnast mig om. Jag ska börja måla igen, försöka få insperation till både det och skrivlustan. Och jag har alldeles förmånga böcker som bara ligger och samlar damm. Jag ska försöka ta vara på tiden, istället för att slösa bort den på ingenting.
För det känns som jag bara går dagar in och ut, utan nåra som hellst händelser. Och som en klok man en gång sa "dagarna försvinner och kommer aldrig mer tillbaka" , så ja. Varför slösa bort min levnadstid på att ha tråkigt? Det är bättre att göra det bästa av situationen och försöka få tillbaka levnadslusten.
Jag ska försöka hitta tillbaka till mig själv och börja bli den roliga och livsglada Johanna igen. Tjejen som inte kan sitta still, utan måste ha någonting att göra - hela tiden. Jag saknar henne och vill hitta tillbaka till rastlösheten och den eviga nyfikheten. Mitt andra mål är fastställt: hitta tillbaka till mig själv och börja leva.
Over and Out
Klockan är tio minuter över sju och det känns som denna dagen har varit precis lika enformig och meningslös som alla andra dagar den senaste veckan, eller de senaste två-tre. Det händer verkligen inte mycket saker i mitt liv just nu, och jag rör mig inte många knop om dagen heller, för den delen.. Mycket är väl beronede på mitt knä, men det känns så gammaldags att skylla på det hela tiden, jag får väl skaffa mig nya intressen och leva upp till mina föräldrar förväntningar om att jag så småning om skall få skaffat mig ett jobb. Det eviga tjatet och den dagliga frågan "har du sökt några jobb idag?" börjar bli lite för avlägset och dem borde förstå att det redan är alltför inprintat i mitt huvud.
Jag menar, det är väl klart jag vill ha ett jobb. Börja tjäna pengar och kunna försörja mig själv. Det är väl det en del av livet går ut på? Ta steget att flytta hemifrån när man blivit sådär någorlunda anställd så man slipper oroa sig för att allt helt plötsligt skall ta slut.
Men det där med arbetsförmedligen skrämmer mig. Det känns inte som de kan hjälpa mig på något sätt alls. Såhär långt har de inte gjort någonting för mig, mer än jag fått slösa dötid på att vänta.. Vänta på ingenting, eller jo.. På att bli inskriven och få berätta hur mycket som helst om mig själv, som personen jag talat med glömt redan innan jag lämnat rummet. Det känns inte som någon mening att vända sig dit, för känslan av dem är inte speciellt "hjälpande".
Jag har bestämt mig för att börja tatag i dagarna bättre. Visst tränar jag varje dag, men det känns som det är en del av det enformiga schemat som jag ofrivilligt lagt upp i mitt huvud. Jag skall börja gå korta prommenader, för de rekomenderade min sjukgymnast mig om. Jag ska börja måla igen, försöka få insperation till både det och skrivlustan. Och jag har alldeles förmånga böcker som bara ligger och samlar damm. Jag ska försöka ta vara på tiden, istället för att slösa bort den på ingenting.
För det känns som jag bara går dagar in och ut, utan nåra som hellst händelser. Och som en klok man en gång sa "dagarna försvinner och kommer aldrig mer tillbaka" , så ja. Varför slösa bort min levnadstid på att ha tråkigt? Det är bättre att göra det bästa av situationen och försöka få tillbaka levnadslusten.
Jag ska försöka hitta tillbaka till mig själv och börja bli den roliga och livsglada Johanna igen. Tjejen som inte kan sitta still, utan måste ha någonting att göra - hela tiden. Jag saknar henne och vill hitta tillbaka till rastlösheten och den eviga nyfikheten. Mitt andra mål är fastställt: hitta tillbaka till mig själv och börja leva.
Over and Out
Kommentarer
Postat av: Mattiasw
Så mycket sanning i detta. Vi sitter i samma sits just nu flickan. :)
Postat av: tjäder
hatar det jävla snacket om jobb!!! göb göb
Trackback
