Oså nåra ord om ÖIS....igen.
Kl. 17:34
Ja, då var vi där igen. Kastet mellan hopp och förtvivlan. Fram och tillbaka och ingenaning.
Från att ha gjort en match som de skulle kunnat göra i våras mot DIF i lördags gick dem till att göra en kanon....andra halvlek... mot Elfsborg igår.
Men återigen är de tillbaka till "vi-skjuter-jättemycket-utan-att-träffa-mål"-stadiet och det är verkligen jättefrustrerande. Detta året kan man kalla ÖIS för Bambi ute på hal is med två fötter stadigt på vanlig mark för antingen spelar dem skitdåligt eller skitbra, det finns liksom inget mellanting. Och nu när dem har börjat spela bra det sista så känns det extra förjävligt att det kanske ändå blir Superettan nästa år.
Det känns som om det skulle känts bättre att verkligen varit sämst i Sverige hela tiden och inte ens ha en chans till kvalplats än att ligga lite, lite pyttelite ifrån. Det känns så snöpligt att ramla 2cm från mållinjen, då hade det varit bättre att ramla 2mil därifrån istället så hade hjärtat kanske varit starkare än nu.
För det kan inte vara nyttigt att kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan varje kvart?
Jag har aldrig mått så dåligt innan en ÖISmatch som jag gjorde innan igår. Jag var så nervös så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Magen gjorde ont och jag mådde illa hela dagen, hjärtat bankade extra hårt och tankarna fanns bara åt ett håll -
Till Gamla Ullevi och: Framåt rödblått kämpa för seger!
Snälla snälla snälla Kalmar, kan ni inte bara se till och göra er bästa serieavslutning i hela erat liv? Krossa Djurgårn'. Kapa ben, bryt armar, sparka iväg bollen så inihelevetsjävla långtbort det bara går. Gör ni det och ÖIS sliter av håret på Gävle, då är mitt år gjort. Snälla?
Det känns så fjuttigt att dra upp byxorna och be på sina bara knän till en blogg som ingen läser, men desperationen lyser igenom och detta är min enda önskan.
Over and Out
Ja, då var vi där igen. Kastet mellan hopp och förtvivlan. Fram och tillbaka och ingenaning.
Från att ha gjort en match som de skulle kunnat göra i våras mot DIF i lördags gick dem till att göra en kanon....andra halvlek... mot Elfsborg igår.
Men återigen är de tillbaka till "vi-skjuter-jättemycket-utan-att-träffa-mål"-stadiet och det är verkligen jättefrustrerande. Detta året kan man kalla ÖIS för Bambi ute på hal is med två fötter stadigt på vanlig mark för antingen spelar dem skitdåligt eller skitbra, det finns liksom inget mellanting. Och nu när dem har börjat spela bra det sista så känns det extra förjävligt att det kanske ändå blir Superettan nästa år.
Det känns som om det skulle känts bättre att verkligen varit sämst i Sverige hela tiden och inte ens ha en chans till kvalplats än att ligga lite, lite pyttelite ifrån. Det känns så snöpligt att ramla 2cm från mållinjen, då hade det varit bättre att ramla 2mil därifrån istället så hade hjärtat kanske varit starkare än nu.
För det kan inte vara nyttigt att kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan varje kvart?
Jag har aldrig mått så dåligt innan en ÖISmatch som jag gjorde innan igår. Jag var så nervös så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Magen gjorde ont och jag mådde illa hela dagen, hjärtat bankade extra hårt och tankarna fanns bara åt ett håll -
Till Gamla Ullevi och: Framåt rödblått kämpa för seger!
Snälla snälla snälla Kalmar, kan ni inte bara se till och göra er bästa serieavslutning i hela erat liv? Krossa Djurgårn'. Kapa ben, bryt armar, sparka iväg bollen så inihelevetsjävla långtbort det bara går. Gör ni det och ÖIS sliter av håret på Gävle, då är mitt år gjort. Snälla?
Det känns så fjuttigt att dra upp byxorna och be på sina bara knän till en blogg som ingen läser, men desperationen lyser igenom och detta är min enda önskan.
Over and Out
Kommentarer
Trackback
