pangboomkrash

Kl. 19:16
Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla allt. Mina ögonlock känns rätt tunga nu. Mina ögon är svullna och mitt knä gör bedrövligt ont. Min kropp är en stor sorg och ångesten kväver mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Att behöva gå igenom mitt livs trauma förra året, ja jag kallar det trauma för det är det värsta som hänt mig, att mitt knä gick sönder mitt i toppen på min "karriär", det kändes förjävligt. Men, nu när jag har tränat och lagt ner all kraft och tid i världen på att få ett fungerande knä, ett starkt knä, så att jag skulle kunna fullboda mina fotbollsdrömmar, det gick ju käpp rätt åt helvete. För nu är jag där igen. Det är som att vakna i samma mardröm om och om igen.

Jag kan inte beskriva hur för jävla dåligt jag mår just nu. Det är just i såndana här tillfällen jag hade velat låsa in mig på mitt rum och vara där. Bara få släppa ut allt utan att någon kommer och ger tröstande kramar eller vänliga ord, för det klarar jag inte av, allt blir bara ännu värre.

Jag vill visa mig stark. Jag vill visa glädje. Och många gånger tror jag på mig själv när jag ska spela lycklig. Allt för ofta är det ren teater. Jag gillar inte att gråta inför folk. Då känner jag mig genast svag och nertryckt. Men jag måste försöka acceptera att jag inte är så stark som jag tror att jag är.

Att gå igenom bakslag efter bakslag klarar ingen människa i världen av och jag är inte mer än en människa, så varför ska jag klara det? Att gå igenom samma process en gång till. Samma långdragna, förbannat tråkiga rehablitering, för andra gången.

Är det verkligen bara att bita ihop och komma igen, igen?