pangboomkrash

Kl. 13:05
Mamma lade fram första delens sida nr. 50 i GP till mig förut. Hon pekade på dödsannonsen längst upp till vänster och jag läste det med ett blödande hjärta. Jag blev livrädd när jag tog tidningen ifrån henne och samtidigt fick se hennes allvarliga ögon. Jag läste annonsen, säkert fyra gånger upp och ner och försökte få min kropp och mitt huvud att tackla den nyss inkommande nyheten. Halsgropen blev tjock och jag visste inte vad jag skulle säga. Hjärtat började slå snabbare och min kropp blev varm.

Jag kan fortfarande inte förstå hur orättvis vår värld är. Dödsannonsen gällde en skolkamrat till mig. En tjej som jag flera gånger har gått till och från skolan med, eftersom vi bodde så nära varandra. En tystlåten tjej, svår att komma nära inpå livet med. Så vi pratade mest om skolan och hur det skulle bli att gå ur 9an. Det var ofta tyst när vi gick, men det var såklart skönt att ha sällskap. Det hoppas jag hon tyckte också.

I annonsen står det "har hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad". Det gör ont i mig när jag vet hur dåligt hon mådde. Jag som innerligt trodde att hon mådde bättre nu, än förut. Men tydligen inte. Det är svårt att läsa av människor. Jag trodde aldrig det skulle få gå så långt. Det är ingen människa i världen värd.

Jag har aldrig vågat läsa dödsannonser för har alltid varit rädd att hitta någon jag känner. Döden skrämmer mig, speciellt när man hamnar där av oklara skäl eller för att man inte vill leva mer. Det skrämmer mig nog mest av allt. Jag vet inte hur jag skall avsluta det här. Jag funderar på att ta en promenad. Få ut tankarna, men jag är rätt att jag kanske hamnar på den platsen där allting skedde. För det är precis här, i skogen bakom mig någonstans.
Jag tänker på hennes familj, på alla som älskar henne. Jag tänker på er och jag är ledsen.