MJ's minnescermoni.
Kl. 17:33
Jag har kommit in i ett känslo-stadie, igen. Jag kan grina till vad som helst. Verkligen vad som helst. Och det är jobbigt. Men i förrgår kanske det var de mest konkreta och förstående tårarna som rann. Jag tittade på Michael Jacksons minnescermoni, jag, som inte tycker om minnescermonier eller galor och såndat stort och över seriöst, egentligen, kollade iallafall på det. Och jag grinade. Jättemycket. Till nästan varenda tal. Det var så personligt och fint.
Det var ingen såndär krävande cermoni med storhetsvansinne utan den vad faktiskt fin. Och i slutet efter dem sjungit: heal the world, som förövrigt är en sjukt bra låt, och när familjen skulle hålla ett tal, då brast det - ordentligt och fullt ut. När Marlon tillslut hade samlat sig efter en kommande gråtattack sa han några mycket väl valnda ord. Och med gråten i halsen så grät jag åt honom. När dessutom dottern tvingas fram till micken och gråter redan innan hon kommit fram blev känslorna översvullna och jag blev tjock i halsen och täpt i näsan för att jag försökte hålla inne på mina känslor.
Hur kan jag, som inte ens känner MJ, gråta som en spädbarn när hans bröder berättar om kärleken och minnerna? Micheal är stor, riktigt jävla asstor, men jag skulle väl förmodligen gråtit vem det än var de hade cermonin för, för så känslomässigt laddad är jag just nu.
Jag hoppas iallafall att alla lämnar Jacko ifred nu, att han kommer att få vila i evig frid, även om hans musik skall och kommer leva vidare, i många generationer framåt, bortåt.
Over and Out
Jag har kommit in i ett känslo-stadie, igen. Jag kan grina till vad som helst. Verkligen vad som helst. Och det är jobbigt. Men i förrgår kanske det var de mest konkreta och förstående tårarna som rann. Jag tittade på Michael Jacksons minnescermoni, jag, som inte tycker om minnescermonier eller galor och såndat stort och över seriöst, egentligen, kollade iallafall på det. Och jag grinade. Jättemycket. Till nästan varenda tal. Det var så personligt och fint.
Det var ingen såndär krävande cermoni med storhetsvansinne utan den vad faktiskt fin. Och i slutet efter dem sjungit: heal the world, som förövrigt är en sjukt bra låt, och när familjen skulle hålla ett tal, då brast det - ordentligt och fullt ut. När Marlon tillslut hade samlat sig efter en kommande gråtattack sa han några mycket väl valnda ord. Och med gråten i halsen så grät jag åt honom. När dessutom dottern tvingas fram till micken och gråter redan innan hon kommit fram blev känslorna översvullna och jag blev tjock i halsen och täpt i näsan för att jag försökte hålla inne på mina känslor.
Hur kan jag, som inte ens känner MJ, gråta som en spädbarn när hans bröder berättar om kärleken och minnerna? Micheal är stor, riktigt jävla asstor, men jag skulle väl förmodligen gråtit vem det än var de hade cermonin för, för så känslomässigt laddad är jag just nu.
Jag hoppas iallafall att alla lämnar Jacko ifred nu, att han kommer att få vila i evig frid, även om hans musik skall och kommer leva vidare, i många generationer framåt, bortåt.
Over and Out
Kommentarer
Trackback
