Tomhet.
Kl. 13:28
En extrem tomhet är vad jag känner nu. Sverige är ur EM en match för tidigt. Jag saknar fotbollen så mycket att det inte går att beskriva i några som helst ord. Jag saknar närheten med någon man tycker om. Just nu är allt tomt och jag tänker alldeles förmycket på hur det kunnat vara och kunnat bli. Jag har min egna laguppställning för Sverige i huvudet och funderar på att bli tränare för svenska landslaget, men nu när Sveriges bästa anfallare lagt ner allt som har med landslaget att göra så sket det sig.
Jag har ångest över att jag inte kan spela själv och vill på så sätt hjälpa alla andra lag, speciellt mitt egna. Det känns som Peter börjar lyssna på mina förslag och tankar. För det måste verkligen ske en förändring i vårat lag snarast, annars känns det som vi kommer kolapsa totalt. Men mitt hopp om ett fortsatt division 3 spel nästa år har inte försvunnit än. Jag tror på er tjejer, jag tror ni fixar detta. Problemet är bara att ni inte tror på er själv och jag har fortfarande inget svar på hur jag skall printa in i era huvuden att ni faktiskt räcker till bara ni vill. Vi behöver mer vilja, glädje och hjärta för att kunna slå våra motståndare, men den fronten känns väldigt avlägsen just nu.
Camilla försökte för nåra veckor sedan övertala mig att bli tränare för tjejer -00/01 , då hade jag ingen tid. Nu har jag all tid i världen, så funderar ganska starkt på att ta emot det erbjudandet och hjälpa till. Sprida vidare mina kundskaper så att säga, haha. Men det hade varit kul, att följa ett gäng småtjejer som helre jagar fjärilar eller leker lekar istället för att göra det dom är där för - spela fotboll. Det är tydligen det dom har problem med, men jag skulle nog kunna hitta lite kärlek till fotbollen för dessa små damer som är Kållereds framtida hopp.. Ja, nu börjar jag bli riktigt pepp på att starta direkt, skall ta ett snack med Camilla sedan så får vi se vad som händer, skall bli spännande.
Och närheten, ja.. det är väl en sådan sak som alla människor vill åt. Närhet och trygghet. Och jag saknar det. Tankar kommer tillbaka och jag är mer och mer inne på att jag förmodligen har gjort mitt livs största misstag. För jag saknar det jag och Mr. J hade. Där var det inga lögner, allt var ren sanning och det har jag förstått nu efteråt, att vi hade det så jävla bra. Visst att jag har svårt att lita på folk, men varför gav jag det inte en chans?
Efter alla tankar så tror jag att jag var rädd. Rädd för att inte räcka till. Allt vi hade var så bra, men så kom smågnabb och jag blev helt instabil och vågade inte ta en regäl disskution. Var rädd att förlora. Jag tror jag släppte honom närmare mitt hjärta än vad jag visste då. Jag trodde jag hade kontroll, men tydligen inte. Och nu har jag förstört det, sårat honom och gjort ett stort hål i mitt hjärta. Och det gör ont, så fruktansvärt jävla ont. Min största pusselbit till mitt hjärta saknas. Det är som om jag letar och letar men inte hittar tillbaka till den. Och misstaget är att pusselbiten är borta föralltid. Och ja, har inget annat ord att sätta till mer än att det gör ont, verkligen värker.
Först försvinner den pusselbiten sedan försvinner halva hjärtat med att jag förlorar det största jag någonsin ägt. Fotbollen och dess lycka och kärlek. Mitt hjärta bara rasar samman mer och mer. Tacka vet jag att jag har mina vänner, för annars skulle jag inte klara av detta.. Detta känns som ett enda långt kapitel i en bok, fast det känns som det aldrig tar slut.. Jag verkligen längtar tills det tar slut, för jag orkar inte gråta mig tills sömns mer..
Over and Out
En extrem tomhet är vad jag känner nu. Sverige är ur EM en match för tidigt. Jag saknar fotbollen så mycket att det inte går att beskriva i några som helst ord. Jag saknar närheten med någon man tycker om. Just nu är allt tomt och jag tänker alldeles förmycket på hur det kunnat vara och kunnat bli. Jag har min egna laguppställning för Sverige i huvudet och funderar på att bli tränare för svenska landslaget, men nu när Sveriges bästa anfallare lagt ner allt som har med landslaget att göra så sket det sig.
Jag har ångest över att jag inte kan spela själv och vill på så sätt hjälpa alla andra lag, speciellt mitt egna. Det känns som Peter börjar lyssna på mina förslag och tankar. För det måste verkligen ske en förändring i vårat lag snarast, annars känns det som vi kommer kolapsa totalt. Men mitt hopp om ett fortsatt division 3 spel nästa år har inte försvunnit än. Jag tror på er tjejer, jag tror ni fixar detta. Problemet är bara att ni inte tror på er själv och jag har fortfarande inget svar på hur jag skall printa in i era huvuden att ni faktiskt räcker till bara ni vill. Vi behöver mer vilja, glädje och hjärta för att kunna slå våra motståndare, men den fronten känns väldigt avlägsen just nu.
Camilla försökte för nåra veckor sedan övertala mig att bli tränare för tjejer -00/01 , då hade jag ingen tid. Nu har jag all tid i världen, så funderar ganska starkt på att ta emot det erbjudandet och hjälpa till. Sprida vidare mina kundskaper så att säga, haha. Men det hade varit kul, att följa ett gäng småtjejer som helre jagar fjärilar eller leker lekar istället för att göra det dom är där för - spela fotboll. Det är tydligen det dom har problem med, men jag skulle nog kunna hitta lite kärlek till fotbollen för dessa små damer som är Kållereds framtida hopp.. Ja, nu börjar jag bli riktigt pepp på att starta direkt, skall ta ett snack med Camilla sedan så får vi se vad som händer, skall bli spännande.
Och närheten, ja.. det är väl en sådan sak som alla människor vill åt. Närhet och trygghet. Och jag saknar det. Tankar kommer tillbaka och jag är mer och mer inne på att jag förmodligen har gjort mitt livs största misstag. För jag saknar det jag och Mr. J hade. Där var det inga lögner, allt var ren sanning och det har jag förstått nu efteråt, att vi hade det så jävla bra. Visst att jag har svårt att lita på folk, men varför gav jag det inte en chans?
Efter alla tankar så tror jag att jag var rädd. Rädd för att inte räcka till. Allt vi hade var så bra, men så kom smågnabb och jag blev helt instabil och vågade inte ta en regäl disskution. Var rädd att förlora. Jag tror jag släppte honom närmare mitt hjärta än vad jag visste då. Jag trodde jag hade kontroll, men tydligen inte. Och nu har jag förstört det, sårat honom och gjort ett stort hål i mitt hjärta. Och det gör ont, så fruktansvärt jävla ont. Min största pusselbit till mitt hjärta saknas. Det är som om jag letar och letar men inte hittar tillbaka till den. Och misstaget är att pusselbiten är borta föralltid. Och ja, har inget annat ord att sätta till mer än att det gör ont, verkligen värker.
Först försvinner den pusselbiten sedan försvinner halva hjärtat med att jag förlorar det största jag någonsin ägt. Fotbollen och dess lycka och kärlek. Mitt hjärta bara rasar samman mer och mer. Tacka vet jag att jag har mina vänner, för annars skulle jag inte klara av detta.. Detta känns som ett enda långt kapitel i en bok, fast det känns som det aldrig tar slut.. Jag verkligen längtar tills det tar slut, för jag orkar inte gråta mig tills sömns mer..
Over and Out
Kommentarer
Trackback
