pangboomkrash

Kl. 14:41
Jag hatar att kolla på Superettans tabell. Den gör ont. Det verkligen svidert enda in i märgen.
Hjärtat skadas av att titta på den. Det delas. Större sorg finns nästan inte.
Att se Lirarnas lag på 9e plats i Superettan. Det funkar bara inte. Det går inte. Efter 19 matcher, och ni ligger på 9e plats, med ambitioner till Allsvenskklass. Vad händer?
Har ni ingen motivation?
Vart har erat spel tagit vägen?
Det vackra samba liret, har det helt och hållet försvunnit?
Kärleken till fotbollen? Ni älskar väl det ni håller på med? Varför visar ni inte det?

Alltså, jag vet inte hur jag skall besrkiva känslorna för er.
För det första så älskar jag er mer än mitt hjärta klarar av. Och för det andra så är ni raka motsatsen, en besvikelse.
Jag älskar ÖIS, det gör jag. Men besvikelsen i erat spel, den är stor.
Jag har ett rödblått hjärta, det rinner i mitt blod. Det har det alltid gjort, och kommer alltid att göra,
' även om det gör så extremt ont ibland.

Kärleken mellan två personer och för ett lag, de är ganska lika.
Vackert och värdefullt, det är kärlek i ett mini-mått. Det går inte att beskriva i ord. Så detta är det närmaste jag kommer.
Nu har jag snöat in mig i någonting omöjligt. Så jag tar mig ut det så fort som möjligt.
Jag har ingenting mer att säga än;

Jag kommer alltid att älska Örgryte som lag, ' när de spelar så bra som jag vet att dem kan. Då dem skämmer bort supportrana med sina fina markpassningar, med finterna, med tunnlarna, med klackarna och med deras kyligt iskalla mål. Då är det svårt att inte älska.
Men när vi kommer till stress, bortsparkade passningar utan adress, när vi kommer till tjongandet. Då vill jag helst gömma mig och inte visa mig igen.
Även om kärleken är starkare än tjongandet, så gör det ont.
Örgryte Idrottssällskap, lys igenom med ert unika spelsett, visa vad ni kan.
För jag vet att ni kan. <3

Jag vill citera en av Timos låtar;
"..it's really been a shit year this far.."

Men detta fixar ni pojkar, jag vet det!